Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Kring atombomben. Av Ernst Sedström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kring atombomben
fördröja den ödesbestämda
söndersprängningen. Troligen ha dessa tunga atomer,
av vilka de mest bekanta är radium och
uran, bildats under geologiska tidsåldrar
med helt andra tryck- och
temperaturförhållanden än de, som nu råder. De är ett
slags relikter från en gången tid, som nu
mer eller mindre hastigt försvinner ur
tillvaron. Men, som sagt, detta sönderfall är
det oss inte möjligt att på minsta sätt
påverka. Det väckte därför en oerhörd
uppmärksamhet, då Rutherford 1919 lyckades
på konstgjord väg spränga atomkärnor.
Det märkliga är bl. a., att slutprodukterna
vid en sådan söndersprängning väger mindre
än utgångsmaterialet. Vart tar då
viktskillnaden vägen? Jo, den omvandlas till
energi. Av materia kan det alltså bildas
energi eller strålning. Materia är, som man
brukar säga, ekvivalent med energi. När
materia försvinner, så uppstår energi. Till
en början användes som projektiler vid
atomkärnornas beskjutning ett slags
småpartiklar, som uppstår vid de radioaktiva
ämnenas spontana sönderfall, nämligen
alfa-partiklar, vilka i själva verket är
identiska med heliumatomernas kärnor.
Dessa utslungas med en så våldsam kraft,
att de spränger sönder andra kärnor, om
de träffar dem under för sprängningen
gynnsamma omständigheter. Sedermera har det
emellertid lyckats att spränga atomkärnor
genom beskjutning med vätekärnor och
andra elektriskt laddade småpartiklar, vilka
i s. k. cyklotroner, jättemagneter,
accelereras till stora hastigheter just tack vare
sin elektriska laddning. Den mest effektiva
atomsprängningsprojektilen har likväl den
s. k. neutronen visat sig vara, en helt
oelektrisk partikel, identisk med väteatomens
kärna, bortsett från den senares elektriska
laddning. Neutroner finns i själva verket
i alla atomkärnor med undantag för den
vanliga väteatomens kärna. Just genom
frånvaron av elektrisk laddning är
neutronen alldeles särskilt ägnad att komma de
elektriskt laddade atomkärnorna
tillräckligt nära inpå livet.
Omedelbart före det andra världskrigets
utbrott gjorde tyska och italienska fysiker
en upptäckt, som innebar fröet till en
utveckling av fantastiska mått. Genom att
krocka urankärnan med en neutron
lyckades man spränga denna kärna i två ungefär
lika stora bitar. En sönderdelning med
sådant resultat var dittills helt okänd.
Därtill kom, att vid densamma oerhörda
energimängder kunde väntas frigöras. Man insåg
genast betydelsen av denna upptäckt. Det
var ingenting mindre än atombomben, som
skymtade för båda de krigförande parterna
i den väpnade konflikt, som utbröt snart
efter upptäckten. Under utveckling av en
sekretess, som motsvarade frågans
oerhörda vikt, arbetades det febrilt å ömse
håll. Det var väl ingen tillfällighet, att
västmakterna avgick med segern i denna
gigantiska tvekamp. Det var en naturlig
följd av deras överlägsenhet i fråga om
vetenskapliga och materiella resurser. På
förslag av Roosevelt inleddes 1941 ett
intimt samarbete mellan forskarna i
England och Amerika. 1943 koncentrerades
arbetet till Amerika, och de engelska forskarna
flyttade över dit. Allt har förvisso inte
bekantgjorts om utvecklingsgångens faser.
Men något känner man, och jag ska i det
följande söka uppvisa, vad frågan i princip
gällde, så långt detta inom ramen för denna
framställning är möjligt.
Det visade sig, att urankärnorna i den
vanliga uranmalmen är av flera slag, varav
de viktigaste är U 238 och U 235 (d. v. s.
kärnor, som väger 238 resp. 235 i ett system,
där syrekärnans vikt sättes till 16). Det
är kärnorna från U 235, som splittras vid
neutronstötar. I uranmalmen ingår
emellertid U 235 endast med en bråkdel av en
procent. Eftersom bombmaterialet måste
utgöras av rent U 235, så var det
nödvändigt att separera U 238 från U 235. Häri
låg nu en hart när oöverstiglig svårighet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
