Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ny Dante-litteratur. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe
spel? Den senare Dantes hjärtefråga kommer
fram i dessa ivrigt vädjande rader:
Ond’elli ancora: »or di, sarebbe il peggio
per l’uomo in terra se non fosse cive?»
»Si», rispos’io, »e qui ragion non cheggio.»
När Dante med ett djärvt grepp placerar
påven Bonifacius VIII — detta
häpnadsväckande vilddjur, denna shakspeareska
galning! ■— i helvetet, så är detta inte
märkligare, än att han i paradiset placerar Siger
av Brabant. Averroisten Siger hade nämligen
med kraft hävdat Dantes nya syn på
fördärvet av kyrkans yttre maktställning.
Dante ville en »détemporalisation totale de
1’Eglise», för att citera Gilson. När Cacciaguida
berättar om det gamla Florens, så rymmer
denna hänförande målning icke bara Dantes
egen obändiga längtan tillbaka till
fädernestaden utan också hans nya sociala program.
I stället för ledartanken och den stränga
autarkien möter man nu hos Dante, vad en
fin men föga observerad forskare, F. Kern,
kallat »Humana civilitas»: han ser »die
Ein-heit der Gemeinschaft in der
Mannigfaltig-keit der Berufe und Ämter«. I sin »Monarchia»
går Dante än längre och hävdar, att endast
en människogemenskap kan i dess helhet
realisera andens makt: »Proprium opus
hu-mani generis totaliter accepta, est actuare
semper totam potentiam intellectus
possi-bilis.» —- Spoerris analys kan ungefärligen
sammanfattas på följande sätt: Den absoluta
anden, den »över vattnen» svävande idén,
ingår i mänskligheten — men inte i en abstrakt
fattad mänsklighet utan i människornas
historiska helhet, i en mänsklighet, som
blivit präglad av den universella kristna tanken.
Nu är det just detta sökande efter en
gemenskapskategori, som är ett av
grunddragen i vår egen tids filosofiska
spekulation — hela det tänkande, som utgår från
Hegel, Marx, Kierkegaard och Nietzsche,
och som representeras av författare som
Croce, Georg von Lukacs, Martin Heidegger,
Sartre och Brice Parrain, rör sig efter denna
linje. (Förmedlaren mellan Dante och
modern spekulation är Giambattista Vico, en
i yoo-talsfilosof, som varje Geijervän förr
eller senare måste gripa tillbaka till, därför
att hos honom möter viktiga historiska och
gemenskapskategorier, som först senare
vetenskapligt utformats.) Med moderna ter-
mer kan man hävda, att redan hos Dante
Haben står mot Sein. Vad Dante i sista
hälften av sitt verk vill visa, är just, varför
mänskligheten går mot splittring och undergång
—• och vägen till en enhet. Hans dikt blir
därför icke i första rummet explosioner av
ett genialt och gigantiskt temperament, som
Louis Gillet vill göra gällande, utan en aktiv
tankebragd, ett inborrande i människans
innersta problematik, som visar sig vara
identisk med gemenskapens. Det finns icke i
världslitteraturen ytterligare ett verk, som
rymmer en så gigantisk ansats att lösa
mänsklighetens hela problem. Helvetet är för
Dante bilden av »die Verdinglichung der
Menschen», för att tala med Marx. »Weil er
(der Mensch) den lebendigen, inneren
Zusam-menhang mit dem Ganzen, mit Gott,
verlo-ren hat, ist er nun in seiner verhärteten
Vereinzelung für immer fixiert. Hölle ist auf
ewig erstarrte Uneigentlichkeit, Disharmonie,
Gottferne, Gemeinschaftslosigkeit» (Spoerri).
Djärvt ställer Spoerri Dantes strävan i
kontakt med moderna marxistiska tänkare
som Georg von Lukacs och Brice Parrain.
I den senares studie över »Europäische Krise
und die aktuelle Notwendigkeit des
Kommunismus» (1945) utreds, att den europeiska
krisen beror på att vår civilisation har drivit
Gud ut ur sitt tänkande.
Han drömmer samma dröm om en
enhetskultur, som föresvävar Dante, när han tränger
in i helvetets och himmelens innersta för att
lösa människovarandets sista gåtor. Spoerris
bok lider av tysk spekulations vanliga brister
— ett visst dunkel, ett för flitigt slitande
på de abstrakta kategorierna, en viss
oförmåga att få full harmoni mellan teori och
belägg —, men den visar ovedersägligen,
att Dantes dikt varken är ett museum med
enstaka bländande detaljer (Croce) eller en
serie bländande nedslag av ett blixtrande
genialt temperament (Gillet) utan ett
organiskt verk av en människoforskare och
— man frestas säga —- människobyggare,
som i och med luxemburgarens fall med
plötslig klarsyn upptäckte en stor hemlighet:
människan måste befrias från institutioners
och ledares förtryck men icke för att friställas
i oansvarighet utan för att kunna trognare
respektera tillvarons gudomliga princip, som
är gemenskapslagen och dess kategoriska
imperativ.
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
