Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Lyrik 1947. Av Rabbe Enckell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lyrik 1947
Av Rabbe Enckell
i
_JijO LÅRET S lyriska skörd var rik. Med
Österlings, Malmbergs, Edfelts, Lundkvists
och Lindegrens diktsamlingar gav året ett
tvärsnitt av generationsväxlingen under fem
årtionden. Debutåret spelar inte den
avgörande rollen, utan den tid då respektive
poeter mottagit avgörande impulser. Här
representerar Österling århundradets början,
Malmberg tiotalet, Edfelt tjugu-, Lundkvist
trettio-och slutligen Lindegren fyrtiotalet. Om man
anlägger en sådan synvinkel, får den dock
icke tagas som en trångt bedriven
litteraturhistorisk katalogisering, som stämplar
diktargärningen som helhet och därvid lätt råkar ut
för missödet att balsamera levande dikt och
placera lyriker, stadda i utveckling, i fack
för urnor. Ändå tror jag man kan säga att det
lyriska greppet hos var och en av dem är
motiverat av det årtionde, då de som poeter
blev fullt medvetna.
Ju mer vi fjärma oss i tiden, ju mer ha vi
en benägenhet att i diktarna se
representanter för sin tid. De individuella, personliga
dragen uppfatta vi som hörande hemma i en
viss miljö. Originaliteten blir ett skedes
egendom i högre grad än personens. Varje
betydande litterärt uttryck blir förr eller senare
ett överindividuellt.
Även om Österling i sin ungdom lät sig
inspireras av dekadent skönhetskult och inte
var oberörd av en Stefan George, har han
dock sin naturliga växt i ljus svensk idyll
inom borgerlig ram, vilket ännu utan
krampaktig en-garde-inställning var möjligt under
det begynnande århundradet. Då var livet
ombonat men annars icke otillgängligt för
friska fläktar, tvärtom estetisk mottaglighet
och öppenhet följde med som ett nödvändigt
karakteristikum hos den idylliska
världsbilden. Hotande konflikter och problem fingo
sin avrundning med den litterära hållningen
och farleden tycktes säker.
Bertil Malmberg lät sig så mycket
allvarsammare engageras av Skönheten, och detta
engagemang fick hos honom en tragisk till-
spetsning. Idyllen var inte längre något fäste
för honom. Hans diktning mognade i en
hiera-tisk döds- och medvetenhetskult i esoterisk
opposition mot borgerliga illusioner. I hans
diktning finner man en strävan till estetisk
autonomi inför de begynnande sociala och
nationella osäkerheterna. Upplevelsen av det
»dödsinvigda» blev något väsentligt och gav
hans diktning drag som den bibehållit med
säregen konsekvens.
Temat i Johannes Edfelts lyrik har
besläktade drag. Men undergångsmedvetandet har
hos honom desperat kopplats till vidare sfärer
av mänskliga engagemang. Det brutala,
mekaniserade, stereotypa förs in i lyriken som
medel att frambesvärja de fruktansvärda
kontrasterna till humanitet och framstegstro.
I Edfelts lyrik finner lidandet och
meningslösheten en röst direkt framsprungen ur
efterkrigstidens inflatoriska kaos. Katastrofen
hänger inte längre som ett hot över tillvaron,
den är en fortgående realitet. I hans sista
diktsamling finner man ekon från tjugutalets
Berlin.
Hos Artur Lundkvist har den traditionella
idealismen avpolletterats som dj upt
livsfientlig. Han beklagar inte utvecklingen, han nöjer
sig med att konstatera den och söka sig in till
det ursprungliga. Han tror sig finna det i ett
på en gång primitivt och mondialt aspekt,
oberoende av sociala och nationella gränser. I
utvecklingens tragik ser han snarast en
överkompenserad fördomsfullhet hos de drabbade.
Den andliga emigrationen har i honom funnit
en stämma: nomadiserandet utåt och inåt en
mer konsekvent representant än Harry
Martinson. Man påträffar emellertid starkt
pessimistiska drag även hos denna
nybyggar-mentalitet.
Med Erik Lindegren har fyrtiotalets
komplikationer satt in sitt förvirrade spel med
all kraft i svensk lyrik. I »Mannen utan väg»
är engagemangen så mångskiftande, jakten på
livsattitydernas stöd och förnyelse så
intensifierad att man omedelbart finner tidsrepre-
Anders Österling: Arens flykt. Bonniers. — Bertil Malmberg: Under månens fallande båge.
Bonniers. — Johannes Edfelt : Brdddjupt eko. Bonniers. — Artur Lund kvist : Skinn över sten. Bonniers.
-— Erik Lindegren : Sviter. Bonniers.
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
