Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Lyrik 1947. Av Rabbe Enckell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
R a b b e
Enckell
drömda målet, en längtan som han har
gemensam med andra genomreflekterade naturer.
Samtidigt förefaller det att innebära ett
försiktigt och trevande närmande till
tankegångar, som modernismen förfäktat, ett
erkännande av automatismens och surrealismens
principiella värde. I varje fall har man att
anteckna en utveckling mot en smidigare och
mer levande form i den senaste diktsamlingen.
På de nya vägar Malmberg beträder skulle
man emellertid önska att han nådde en större
ledighet. Nu har han ett alltför prononcerat
behov av att nå full och alltför tydlig
artikulation, vilket ibland besvärar dikternas
naturliga andhämtning. Den fulla artikulationen
för här med sig en bismak av pose och ger
dålig resonans åt den lyriska vibrationen.
Full och mättad artikulation möter även
hos Johannes Edfelt. Dock reserverar man sig
i detta fall inte mot denna. Ty här finns andra
utgångslägen, trots gemensamma drag hos de
båda skalderna i upplevelsen. Båda känner
skuldförbindelsen plågsamt starkt. Och
klyftan mellan en värld av gåta och en värld av
ofrihet ter sig lika fruktansvärd för dem. Men
för Johannes Edfelt är formen väsentligen ett
ödmjukt hantverk, ett medel för meddelelsen
av starka känsloengagemang. Den kalla
esteticismens oberördhet utgör för honom intet
problem. Han tuktar sin vers för att därmed
nå största möjliga uttryckskraft för sina
syftens skull. Lustgårdsmotivet har ingen
lockelse för honom. Hans dikt kan få en
gammaltestamentlig prägel av klagovisa över »rikets»
tillstånd. Verkligheten kan visserligen också
för honom te sig som en skuggvärld, men
upplevelsen bottnar inte i detta. Bakom finns
tron på en identitet av den inre verkligheten
och godheten. Malmberg har en ambivalent
inställning till sin upplevelse av världen som
sken och bedrägeri. Plågan och skepticismen
skänker honom en estetisk njutning. Edfelt
låter däremot plågan och brottet uppgå i rök
och skugga. Hans i grunden religiösa
inställning kräver en overklighetsförklaring av denna
onda värld. Det ligger i hans estetiska intresse
att artikulera sin uppfattning så tydligt som
möjligt, för att den bakomliggande moraliska
verkligheten skall tona under det hela med
full resonans. Endast så når hans språk sin
lyriska särprägel och mening.
Edfelt har ett mycket handfast grepp om
verkligheten, sådan han upplever den. Hans
främsta stilistiska medel är den adekvata
formuleringen av en påtaglighet, en realitet: hans
bildspråk är till övervägande del substantiellt.
Och hans diktning har följdriktigt utvecklat
sig mot en allt mer betonad symbolisk realism.
Den originella klichén offras allt mer till
förmån för en originell observans. Man kan
hänvisa till en strof ur poemet Blåsten,
plundrar:
Vid tystnad skall bredas till aska,
som ivrigt virkats av elden,
och vagga som dimmorna vagga,
där tranorna parats i dälden.
»Aska, som ivrigt virkats av elden» är en bild
som med sin precision förenar symbol och
realitet på ett ypperligt sätt. I den Edfeltska
diktens panoptikon av makabra detaljer
uppenbarar sig allt oftare de enkla och friska
sinnesanalogierna. Han kan bygga upp brett
anlagda poem enbart på dessa och nå en för
hans diktning ny konstnärlig verkan (Tankar
vid aftonlampan och Skuggor i augusti). Om
man vill illustrera den knappa
uttrycksfullheten och den så betydelsefullt målande
detaljtroheten i Edfelts lyrik, som numera når
den klassiska frasfriheten, kan Rösten citeras:
Den röst jag hörde, trängde fram
ur dimmorna en kal oktober,
när mörkret slök kastanjens stam
och stred med vita bàglampsglober.
O, vad är verklighet: den höst,
vars skyar över staden ruva?
Den röst som darrar i mitt bröst
som lyktsken darrar i en gruva?
Mig bär en fläkt, ett ingenting
ett rops magi ur dimmans floder
— och världen blir en syskonring,
och kvällen blir en mörkögd broder.
Edfelts lyrik har med Bråddjupt eko nått
en övertygande balans mellan känsla och
syfte å ena sidan och formens naturliga
frigjordhet å andra. Han har nått en mer
oförmedlad relation till sitt uttryck än förr.
Tidsskildringen är lika mörk som förut, men
bitterheten har funnit ett fastare stöd i en
sinnesro av musisk art uttalad i den stillnade
frågan:
Finns det ett hav, där vågorna bli ändlös
musik som viger stjärnan vid orkanen?
Finns det en hoppets latitud, där jaget
inte är hemlöst men kan säga: detta
är nåd och frihet? Värm oss då, vårt hemvist!
Trots det fanatiskt ensidiga i engagemanget,
är Artur Lundkvists lyrik svår att inringa med
bestämmande påståenden. Detta beror kanske
delvis på den medvetenhet och energi med vil-
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
