Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte och sjunde häftet - Timotheos från Miletos. Traditionalism och modernism i antik litteraturdebatt. Av Henrik Zilliacus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Timotheos från Miletos
Traditionalism och modernism i antik litteratiirdebatt
Av Henrik Z i II i a cus
jlL-ID arkeologiska undersökningar av
egyptiska kungagravar i Abusir nära
Memphis stötte man för några tiotal år sedan
oförmodat på en väl bevarad papyrusrulle
av litterärt innehåll. Fyndet utgör långt
ifrån det märkligaste papyrusbidraget till
vår kännedom om grekisk litteratur. Men
för det första är det av vördnadsbjudande
ålder. Det härrör från slutet av fjärde
århundradet f. Kr. och utgör den äldsta
bevarade handskriften vi äga av grekisk
litteratur. För det andra är det — frånsett
obetydliga brottstycken — det enda prov
vi äga på en i tiden högt skattad genre, den
s. k. kitharoidiska »orøos-diktningen. Med
dessa gulnade blad steg en diktare ur
graven, en diktare som nära nog fallit i
glömska, men vars omstridda
diktargärning under antiken varit föremål för livlig
diskussion inom litterärt intresserade
kretsar. Skaldens namn var Timotheos, hans
hemstad var Miletos och han levde kring
slutet av femte århundradet f. Kr.
Diktaren från kungagraven i Abusir var
alltså icke till namnet okänd. Och den
diktargenre han företrädde ha vi också
genom antikens vittnesbörd haft indirekt
kännedom om. Nomos var en högtidlig och
såsom redan namnet anger i formellt
avseende strängt regelbunden dikt av
övervägande berättande innehåll. Till den
sju-strängade lyrans beledsagning sjöngs den av
en solosångare, som väl i regel var identisk
med diktaren själv. Nomosdiktningens
namnkunnigaste företrädare i äldre tid var
den ännu halft mytiske Terpandros från
Lesbos, men vi ha goda skäl för antagandet
att dess traditioner sträckte sig betydligt
längre tillbaka i tiden, längre t. o. m. än
den rapsodiska epikens talvers. De
homeriska hovens sångare, en Phemios på Ithaka,
en Demodokos på faiakernas ö, han som
»gudaingiven lät strängarna tona», voro
nog ingenting annat än föredragare av
kitharoidiska nomoi. I den senare litteraturen
finna vi talrika vittnesbörd om denna
diktarts popularitet. Flera av de poeter och
poetastrar Aristophanes svingar sitt gissel
över voro författare till »nomoi orthioi»,
såsom dikterna också kallades. Halft episk,
halft lyrisk till sin karaktär kunde
nomos-dikten jämföras med senare tiders ballad,
och den föredrogs både vid gästabud och
de religiösa festspel, kring vilka grekiskt
kulturliv i hög grad kretsade. Musiken
spelade uppenbarligen en ytterst viktig roll,
men om den kunna vi icke bilda oss någon
klar uppfattning. Versmåttet var
ursprungligen det heroiska, men utvecklades senare
mot större omväxling.
Om skalden Timotheos’ liv ha vi få och
osäkra fakta att hålla oss till:
litteraturhistoria med tonvikt på den senare leden
var för grekerna någonting okänt. Jonier
till börden föddes han i Miletos omkring
år 450 f. Kr. Skaldekonsten lärde han sig
av Phrynis, en annan förgrundsgestalt inom
samma genre. Han uppträdde bl. a. i Sparta
och Athen, men nådde troligen sin högsta
berömmelse vid de alljoniska festspelen
på Mykale någon gång kring år 400.
Dödsåret är okänt. Timotheos’ diktargärning
inskränkte sig icke till författandet av
nomer. Enligt uppgift av den bysantinske
encyklopedisten Suidas efterlämnade han
också hymner, enkomier och dithyramber.
261
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
