Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte och sjunde häftet - Svenska romaner. A Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Staffan Björck
nellt berättad historia om två stora
norrländska verkligheter, träet och lungsoten. Det
yttre händelseförloppet är inte märkligt, det
följer det välkända schemat: hjältens
konfrontation med föräldrar och syskon, med
skolan, med det andra könet, med arbetet
och först och sist med sjukdomen. Klas Karlin
ledes fram till döden för egen hand, då han
överväldigas av känslan att sjukdomen står
mellan honom och det vanliga livet med
kärlek och familjelycka. Upplösningen är det
minst övertygande i boken; eljest tycker man
sig i historien om den istadige, trubbige pojken
från Oxnäset, som envisas med att också som
vuxen använda barneden »förbajat», möta en
ovanligt äkta människoskildring. Otto
Karl-Oskarssons sätt att berätta är också
frapperande. Somliga påhitt är inte mer än kuriösa,
som då kapitlens ordningstal prompt skall
flätas in i rubrikerna (»Det sextonde hörde
ihop med Blå vattnet»), men kompositionen
är finurlig nog. Klas’ yngre, likaledes
lung-siktige bror far och hämtar den döde på
sanatoriet. Under tiden återupplever han broderns
historia, vari hans egen speglas. Det är dock
inte Alrik utan Otto Karl-Oskarsson som
berättar, och i dennes spelande ordfantasi, i
förmågan att fånga människor i deras miljö
(stugköket, timmerhuggarbaracken,
sanatorierummet) och i gåvan att göra socialt patos
litterärt fruktbart utan att hemfalla till
agitation, i allt detta röjer sig stora
framtidsmöjligheter.
Som skildring av svenskt liv och arbete var
Kall blåst över Oxnäset en av julens bästa
romaner. Det kan man däremot inte säga om
Albert Olssons Den nye, vare sig man
föredrar att se den som en studie över tarvligheten
i en sydsvensk lantsocken eller som en
yrkesroman. Den unge folkskolläraren Darre
kommer full av fackkunskap men utan
människokunskap till sitt första vikariat, som förlöper
i en atmosfär bräddad av misstänksamhet,
bakdanteri och dolsk konservatism. Stoffet
är varken ointressant eller oviktigt, och förf.
har personliga erfarenheter av det. Likväl
kommer det färdiga verket långt efter hans
bästa saker i värde. Den gruvliga sjaskighet,
som vilar över den nyes miljö, har fortplantat
sig till själva boken, som är grov i effekterna
och okonstnärlig i hela maneret. De många
figurerna omkring läraren framstår som
karikatyrer eller väsenslösa skuggor, och inte ens
Darre själv får någon riktig påtaglighet. Förf.
har tydligen vacklat mellan att se honom
som en moderniserad Chronschough och som
en halvt sympatisk gåpåare.
En specifik livsform, som de flesta vuxna
svenska män är förtrogna med, är värnplikten,
men den har ändå lockat få skildrare, kanske
för att minnet i regel är så olustbetonat. Nu
har debutanten Sigurd Bondesson givit
studentkompaniet från mellankrigstiden dess
roman, och likheten med originalet varder
härmed intygad. Alla »befälselevens»
bekymmer är bokförda men också hans enkla ehuru
verksamma glädjeämnen: en tillskansad
extra-permission, en pipa rök efter timslång
harvning, skyddsställningens umgänge med gräset
och myrorna. Särskilt tilltalande är det, att
förf. inte frossat i den råhet, som lätt kan
avvinnas kasernlivet. Öga och öra i Bondessons
bok är »Femman», lom i titeln presenteras
som en Ung man i enskild ställning. Det
anspelar på excercisreglementet men också på
att Femman står litet vid sidan av gruppen,
kritiskt iakttagande. I slutet av boken
upplever han en förälskelse, som är skildrad med
charm. Över huvud taget visar sig Bondesson
som en berättare med klar syn, god smak och
fint öra för modersmålet. Hans ämne i och
för sig öppnar ju inga vida utsikter, men
Femman och Bondesson är tänkande män, som
icke är njugga med akademiskt ironiska
kommentarer och reflexioner. Somliga är kloka
och fyndiga, många lämnar en förströdd. Men
man frågade heller inte så mycket efter
reflexionsstoffet i de första böckerna av den
författare, som utan tvivel är Bondessons
främste läromästare.
Olle Hedberg själv har kommit ett gott
stycke väg från sin och Bo Svenningssons
excercisroman, Vackra vita tänder. Hans nya
bok Bekänna färg vill utan att offra åt den
ordinära biografiska metoden framhäva några
viktiga stationer i en människas liv, i hennes
utveckling mot religionen. Till den änden har
han ingivit folkskolläraren Danielson den idén
att upprätta ett kortregister över människor
han mött som betytt något för honom. Större
delen av boken består av utdrag från dessa
kort, och man ser lätt, vad Olle Hedberg nått
med ett sådant tekniskt grepp: han har bl. a.
kunnat utnyttja en rad magasinerade
porträttskisser och situationsbilder i råkopians
form, ty att de ingår i Danielsons kortkatalog
befriar Hedberg från alla krav på episk
fyllighet eller avrundning, krav som heller icke
La Bruyère en gång i tiden behövde ställa
på sig. Några kort i leken är onekligen hackor,
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
