Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte och sjunde häftet - Svenska romaner. A Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Staffan Björck
vanor når han fram till ett mörkt men trotsigt
konstnärsmedvetande. —
Självsentimentaliteten som ligger så nära till hands i en
berättelse av denna typ har Martin Spelare
lyckligt undvikit. Det står en blåsig friskhet kring
boken, också i dess mörka partier, som är de
flesta. Man kan rentav få för mycket av
friskhet — Martins berättarprosa blir emellanåt
andfådd och flåsande, och språkformen
svullnar upp. Men intensiteten både i miljöbilderna
och människostudiet ställer Komedi i norr
främst bland Höijers alla böcker och långt
framme bland fjolårets.
Redan den nakna titeln Han ville, bli
diktare hänvisar Olle Svenssons bok till
grannskapet av Höijers konstnärsroman, men den
sluter sig ännu närmare till 30-talets många
maskerat självbiografiska romanverk. Måns’
väg har gått genom misär, omänskligt tungt
arbete, familjesorger och allsköns besvikelser.
Hans yrkeserfarenheter sammanfaller
förresten med dem som redovisas i
Karl-Oskars-sons bok, men Olle Svensson får inte in lika
mycket i blickfältet; han är mer intensivt
inriktad på att skildra sitt alter egos strapatser.
Det sker utan tändande fantasi men i en ärlig
och riktig anda och med beundransvärd
självdisciplin. Man har glädje av boken, sedan man
väl kommit igenom de första kapitlens
barnskildring, där man tröttas av en vacklan
mellan efterhands- och samtidighetsperspektiv
och av en olidlig meningsbyggnad, som väl
är avsedd att göra ett kärvt och kådigt
intryck (»Denne Fällmakar Hans! Han levde
också. Och dog när den stunden var inne.
Någon fällmakare var han inte. Det var
gårdsnamnet.» etc.)
Den ovanliga, konstnärligt eller
intellektuellt rikt utrustade människans kamp för
livet är ju ett tema som av genomskinliga
skäl ligger författarna varmt om hjärtat; vi
har redan sett flera färska exempel på det.
Ivar Lo-Johansson, som inte gärna låter
stridsklubban vila, har givit sitt bidrag
polemisk form. Geniet, som var höstens digraste
roman, handlar om statarpojken Kristian Dahl
vilken protegeras av baronen på godset och
sätts i läroverk. Han fyller pedagogerna med
fruktan och beundran, då han snabbt
distanserar sina kamrater och av prestigeskäl tilltvingar
sig ledningen också av gängets råa fritidslekar.
Men han får ingen vän. Han är ensam med
sina vilda storhetsideer, som i boken blir det
flitigast åberopade tecknet på hans genialitet.
Ensam är han också med sin sexuella nöd;
han tror sig vara särskilt djupt sjunken i
själv-befläckelsens last, och det slutar med att han
tar sitt liv. Sådant är i grovt referat det grova
händelseförlopp, som med många plågsamma
scener vältrar sig fram genom närmare 700
sidor. Den atmosfär av instängdhet, som
ligger över Kristians öde utan att hans
omgivning med fog kan lastas därför, tycks förf. ha
särskild känsla för; den omgav också Adrian i
Kungsgatan.
Skeendet i Geniet kommenteras sporadiskt
av läroverksläraren Singel, också han som
namnet visar en ensling och starkt kritisk
mot det svenska uppfostringssystemet. Detta
är enligt Singels mening inrättat av folk som
inte kommer ihåg sin egen ungdom, och det
är de flesta. Barnen matas mekaniskt med
kunskaper men lämnas vind för våg i sina
personliga svårigheter; de stora begåvningarna
får vingarna klippta. Hetsade av
otillfredsställd drift föres de i famnen på monismen,
vilket är Lo-Johanssons privata term för en
narcistisk livsinställning. Så uppstår och
bevaras det sterila manssamhället. Botemedlet
formulerar Singel i den brutala parollen till
alla msduppfostrare: vi får släppa till
flickorna. Lo-Johansson har senare utvecklat
sina sexualfilosofiska meningar på skilda
teoretiska fora och har även sökt överföra dem
på litteraturhistorien; de har inte fått stå
oemotsagda. Däremot har knappast den
våldsamma uppfostringsdebatt, som man kunde
väntat i anslutning till boken, tagit fart.
Skälet torde vara, att Geniet som pedagogisk
stridsskrift skjuter så långt över målet, att
mycket av dess inciterande kraft går förlorad.
Direkt förvirrande är, att Lo-Johansson
oupphörligt vill dra allmängiltiga regler ur sin
berättelse om ett undantag. Som konstverk
håller boken icke heller måttet, därtill är den
agitatoriska renodlingen av vissa motiv och
synpunkter för stark. Men den misstro mot
tendensromanen som råder i vårt land, får
icke bortskymma de stora förtjänsterna i
Geniet: fina och fraischa naturscenerier, en
myckenhet skarp pojkpsykologi och sinne för
dramatiska situationer, laddade av
spänningen mellan vuxna och barn, kvinnor och
män, besuttna och beroende, särlingen och
horden.
Som studie av ett människoöde på
gränsen till det patologiska står Geniet givetvis
icke ensam bland årets böcker. I Ove
Hu-sàhrs Rullstolen överväger defekterna, inte
bara hos de uppträdande personerna, av vilka
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
