Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte och sjunde häftet - Svenska romaner. A Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner
det konstnärliga gestaltningskravet och det
subjektiva uttrycksbehovet. Först efter en
sådan försoning kan det bli stor dikt av den
rika erfarenhetsfond, märkliga
fabuleringsgåva och psykologiska blick, som Lars Ahlin
disponerar över med hög ideell syftning.
Att inte Ahlins sätt att skriva romaner är
det enda framgångsrika visar utmärkt väl
Hans Bergrahm genom sitt debutverk, som
heter Idyll med förhinder och där
koncentration, ironi och understatement står i stället
för bredd, patos och abundance. På 90 små
sidor hinner Bergrahm dra tunna, vassa
konturer kring några livsöden i skuggan av det
blomstrande brunnsbolaget i Vättesmyg. En
tragisk-komisk kärlekshistoria är ränningen
i den bizarra väven. Både i sin
människouppfattning, sin lust att mystifiera och sin
lakoniska språkkonst är Bergrahm en
egensinnig författare. Hans fränder i vår litteratur
heter Kernell och Aurell (liksom i Martina
förekommer här ett avgörande brev, vars
innehåll läsaren aldrig får veta). Något sökt
■— som i fransk film — vidlåder den miljö
förf. valt och det sätt han tecknar den på,
och det återstår att se om hans alldeles
otvetydiga talang är utvecklingsduglig.
En annan intressant prosadebut i den lilla
romanens format är Arvskifte av Jan Gehlin.
Denne är till utbildningen poet och jurist, och
båda erfarenheterna har satt spår i hans bok,
genom vilken det går ett stråk av lyrik men
vars symbolik till stor del är hämtad från den
juridiska begreppsvärlden. Styckets sociala
bakgrund är vag och osannolik, och allt
intresse knyter sig till de individuella
relationerna mellan människorna, nämligen några
familjer, som oväntat sammanförts till ett
arvskifte. Vi får vara med om hur den unga
flickan Brita initieras i världens nedrighet
och ondska, teoretiskt genom sin bror, som
maskerar sin egen rådvillhet med forcerad
cynism, praktiskt genom sin morbror, som
missbrukar hennes oskyldiga ömhetsbehov.
Då han nekar till att ha försökt förföra henne,
är det en enda som tror på henne, men han är
bunden till overksamhet, ty han älskar henne
och anser sig ovärdig att göra det. Det är
be-gravningsentrepenören Larsson, f. d. jur. stud.
och en krilon fast utan universella aspekter.
Han är den moraliska finkänslighetens
förespråkare, mest talför dock då han är för sig
själv. Han har också lättare att vinna gehör
i en krets gubbar på en ölhall än uppe i
gumman Brändströms salong, där det är hårda
bud. Larsson driver alltför långt det krav
Gehlin formulerat i titeln på sin första
diktsamling: »att gripa varligt». Hans eviga öde
är att inte våga sluta händerna om den lycka
som •— kanske — vilar i dem. Man kan finna
Gehlins bok ojämn — några utdragna
konversationer slappar intresset —- och även
litet osammanhängande, men den har en
alldeles utpräglad, personlig ton, som dröjer
kvar i örat.
Endast några få av den senaste säsongens
romaner frestade med icke-svenska motiv.
Exotiska priset tillfaller Peder Sjögren för
Jag vill gå ned till Thimnath. I den boken är
visserligen de flesta aktörerna svenskfödda,
men scenen är ett Tunis med omnejd, som
skildras med utsökt raffinemang. I denna
hemlighetsfulla atmosfär utspelas en historia
så invecklad och så rik på förbluffande
förgreningar, att det är klokast att avstå från
ens en antydan till referat. Läsaren lotsas
medvetslös genom ett system av berättelser
inne i berättelsen, och han godtar allt, ty
Peder Sjögren är en av dessa trollkarlar, som
kan göra det osannolikaste självklart. Kanske
borde han dock ha varit sparsammare med
bedövningsmedlen: händelseströmmen forsar
fram och man orkar inte uppfatta alla
enskildheter. Ej heller alla läckra ordmålerier
eller lysande humoristiska infall.
På mycket internationellt vatten rör sig
Thorsten Jonssons Konvoj, där ett blandat
sällskap ur de allierade eller neutrala
nationernas krets företar den riskfyllda resan över
Atlanten på sommaren 1943. Några rafflande
händelser är det inte tal om här. Det går
fredligt till inom s/s Baramas plåtar, men detta
utesluter inte spänning. I passagerarelistans
mikrokosmos finns alla attityder till kriget
och mänsklighetens livsmöjligheter företrädda.
I centrum står den tyste polacken Borowski,
en Koestlerfigur, som kommit på andra sidan
både rädsla och heroism, som varit nere på
hopplöshetens botten och nu är på väg att
bygga en ny tillförsikt på intets sveklösa
grund. Borowski gäller också — med en något
ansträngd fiktion ■— för att vara historiens
berättare. — Konvoj är årets bäst hopkomna
bok: språkformen är i sin fylliga smidighet
beundransvärd, kompositionen är utförd med
en artistisk säkerhet som är ovanlig i svenska
romaner, och effekterna (satiriska, graciösa,
melankoliska) är anbragta med raffinerad
konst. Men redan att de tekniska finesserna
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
