Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde och nionde häftet - Sommarminnen. Av Susanne Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teckning av Rickard Lindström.
S o m m a r m inne n
Av Susanne Lindström
Varför minns jag egentligen bara från
somrarna — är det då man lever?
ET är en sommarnatt, klar, ljus,
en aning sval, jag ser det utifrån sjön som
när man kom med aktersnurra. Färgerna
grårosa och svagt blått omvandlar också
de vita husen, Restaurangen och
Societetshuset där uppe, med terrassen omgärdad
av ett naivt tecknat staket. Stenvillan
skymtar i grågröna träddungen och gula
Alpvillan ligger i backen med långsluttande
ängen nedanför. Och träden är målade i ett
runt svep och kanske är det en blek
gulskär måne över alltsammans. Det är tyst
och stilla, ingen människa syns till.
Hon har stor frihet att känna och tycka
och mycken orsak och många motiv; men
hon är anspråkslös och går ofta och
små-gnolar, ganska enformigt, och tar för givet
att allt är som det skall vara och att de
vuxna har rätt. Barn och tjänstefolk begår
misstag och gör dumheter som de får
tillrättavisningar för, men man växer ju ifrån
barnsligheten och tjänstefolk blir
sedermera, efter lärotiden, sina egna. Att de
vuxna grälar och höjer rösterna tar hon
inte så hårt, det är tillfälligheter, ungefär
som att saker går sönder, man snubblar
eller har någon otur. Ingen tjatar på henne
att hon skall släcka stearinljuset om
kvällarna, hon gör det när hon läst sig
trött och sen somnar hon vid rösterna från
verandan. Hon hör pappa och hans vänner
och de ha bra röster och mammas
irrationella inpass, vad som nu menas med det,
de skrattar i alla fall då. Det klirrar av
glas och det skrapar av stolarna då man
byter plats eller någon kommer eller bryter
upp. Kanske kommer pappa intassande
efter en bok eller något i rummet där hon
ligger. Han går försiktigt, en smula
trevande och säger: — Hej, sover du, det ska du
göra — och hon svarar sömnigt: Hej! —
Förresten, pappa, ta mitt tandborstglas
om ni är många, för jag tror inte att glasen
räcker annars, och då skrattar pappa. Och
så går han ut igen och redan innan han
stängt dörren efter sig börjar han med den
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
