Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde och nionde häftet - Ensamhetens sagor. Svensk novellistik. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ensamhetens sagor
allt avgörande verkligheter avtecknar sig
mot fonden av handfast, rustikt folkliv och
ett daggfriskt landskap. Med all otillräcklighet
och besvikelse leder Petrus’ upplevelse honom
fram till en sorts »stillsam och mogen glädje»
och över vandringsleden från Köln faller ett
solsken, som är sällsynt gäst i Sivar Arnérs
mörka, allvarstunga författarskap.
Vid sidan av Arnér verkar i första
ögonblicket alla övriga berättare lättvindiga och
ytliga, men man kan förstås nå vackra
resultat också längs andra vägar än den
envetna analysens. Gustaf Rune Eriks känner
sina söderstockholmare, de unga eller
halvunga, slitna, ledsna, men han går dem inte
tätt och energiskt in på livet utan nöjer sig
med att berätta en stund om dem och slå
ett valv av ensamhet över dem. Det sker
också i hans senaste novellsamling, som är
alltför lik de föregående. Han bef litar sig nu
mindre än någonsin om att på amerikanskt
vis dölja sina medmänskliga känslor för
figurerna, de övergivna flickorna, pojken vars
hemlighetsfulla julklapp från den
legendariskt rike morbrodern befinnes innehålla ett
par kalsonger, tjuven som blir gripen på
tröskeln till undret, de ensamma männen med
lyckan bakom sig. Den sista novellen, som
också givit samlingen dess namn, Lyktorna,
slutar med att en 30-åring ligger i sin ensliga
säng, plågad av smärtan över det unga livets
korthet: »Han låg stilla och lugn och såg upp
mot ljusfläcken i taket. Det som har hänt
mig kan aldrig mera hända, tänkte han, inte
mig — det kommer att hända andra, men
inte mig, aldrig mer någon Gun, aldrig mer
någon ungdom. . . Han låg vaken ända tills
det var dags att stiga upp och hela tiden
tyckte han att lyktorna fanns inom honom,
lysande upp varje skrymsle av hans jag med
sitt milda, bleka sken.»
I Eriks’ fall, som alltid då någon skriver en
lätt, fraisch prosa, brukar man nämna
Hjalmar Söderbergs namn. I själva verket ligger
det också något av den bittra
flanörstämningen över Eriks’ stockholmsböcker, fast det
inte längre är aktuarier och löjtnanter som
irrar under lyktorna utan verkstadsarbetare
och kontorsflickor. På långt håll är den
ensamme namnlöse i novellen »Lyktorna» släkt
med Martin Birck. De hör båda till de
melankoliskas eviga kompani. Men vad man
saknar hos Eriks är inte minst en Markel, som
håller sentimentaliteten i schack.
Impressionistiska småskisser ur stadsungdo-
mens liv i Regnet och skymningen ger också
Karl-Axel Haglund. Hans debutbok är
rappt och ledigt hopkommen, som nästan alla
böcker numera. Men att förf. är mycket,
mycket ung förstår man av att han inte
ryggat för ett- så smaklöst uppslag som att
skildra ett kärlekspars sista timme,
innestängt i sin hytt på en sjunkande båt. Jakten
efter grälla effekter är dock en svaghet som
kan gå över liksom glädjen åt att stenografera
storstadsslang. Den gåvan är numera den
extrafina naturalistiska blomman på
kavaj-slaget liksom en gång i världen
dialektramsorna i landsbygdsskildringarna. Men några
barnbitar har fina drag, och även om
Häg-lunds förstlingsverk inte visar några
självständiga, markanta egenskaper, så är det
tänkbart att han har utvecklingsmöjligheter.
Skriva svenska kan han redan, och det är
vackert så.
Att komma åt en livsstämning, en färg, en
ton är ofta lyrikernas uppsåt också då de
griper till prosan. I Ingvar Holmers och
Matts Ryings novellböcker är åtskilligt av
det slaget, litet lösa betraktelser, där det
mindre gällt att gestalta ett förlopp än ett
tillstånd och där stor kärlek ägnas den
verkningsfulla formuleringen av gamla eller nya
iakttagelser. Man förstår därvid inte alltid
vad de minutiösa rapporterna om alla
sinnesintryck skall tjäna till. Hur det låter då man
fyller en blomkanna genom att sänka ner den
i en vattentunna, vet ju var och en, och om
någon inte vet det, lönar det sig bestämt inte
att beskriva det för honom. Den pretention
som ligger i den lyrisk-filosofiska hållningen
hos en novellist, har Ingvar Holmer förtagit
genom att ge sin samling den självironiska
titeln Pappersrosor. Men det är visst inte
konstgjord grannlåt han bjuder på. Han har
ett äkta intresse inte bara för sig själv och
sina dubbelgångare, av vilka en har
komplicerade författarsorger som fint redovisas i
berättelsen »Om en diktare dog». Nej, Holmer
sysslar också med människor av helt andra
sorter och deras besvikelser, och han har sett
och hört mycket med klara men vänliga
sinnen. I en allvarlig eftertänksamhet, granne
till omständligheten, ligger hans egenart, som
visserligen debutnovellerna inte ger någon
djupare föreställning om.
Matts Rying har liksom Ingvar Holmer en
versbok bakom sig, och Blindskrift är långa
stycken avfattad på en sorts lyrisk prosa,
visst inte skriven i blindo utan med stark
323
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
