Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde och nionde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Karin Schultz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
är det ändå inte, eftersom denne man redan
förut skilts en gång. I mycket sobra och kloka
resonemang reder han ut sina problem. Man
har en känsla av att både han själv och hans
hustru under dessa samtal kommer allt mera
underfund med hans natur. Med säker hand
formas hans bild allt klarare, ju längre stycket
framskrider.
Det man vill invända är att hela situationen
ses så uteslutande ur mannens synvinkel.
Hustruns ställning i äktenskapet berörs mera
utifrån, hennes problem har författaren inte haft
intresse eller förmåga att tränga in i. Det hela
blir därför mera en bikt än en konflikt mellan
olika människor. Ernst Eklund, som bar fram
denna bikt, är ju ingen psykologisk
djuplo-dare. Han inskränkte sin uppgift till att
framställa en distingerad och försynt herre med
de drag av bildning och belevenhet som
krävdes. Esther Roeck Hansen utförde den
betydligt enklare rollen som hustrun, och hennes
behärskade och erfarna sätt att möta livets
prövningar stod i god överensstämmelse med
den diktade figuren. En pojkroll sköttes ledigt
och naturligt av Nils Eklund, en ung son till
skådespelarparet. Och i en liten god studie
märktes Lisskulla Jobs. Bäst i samlingen var
dock Agneta Prytz. Denna särpräglade
scenkonstnär äger både artisteri och värme. Men
det förefaller som om hon alltför lättsinnigt
ödslar med sina gåvor. Hon lägger aldrig i
dagen någon målmedveten strävan att
utvecklas. Är det möjligt att hon tänker slå
sig till ro och inte arbeta sig upp till den
rangställning dit hennes begåvning pekar ?
Konsten har inte något stillastående, antingen
för den framåt eller tillbaka. Det borde nog
unga Agneta betänka, medan tid är.
I sju månader körde Nya Teatern med
»Född i går», en amerikansk komedi av
ytligaste slag, skriven av Garson Kanin, Ja, hade
inte ledningen tröttnat på enformigheten, hade
väl stycket gått än. Vadan denna
publikgunst? Kanske får den förklaras av Nya
Teaterns högst förnämliga ensemble. Gunn
Wållgren tillhör eliten av våra
skådespelerskor. I fråga om känsla och innerlighet har
hon knappast någon rival. Det sensuella är
däremot hennes natur fjärran. Det är därför
dubbelt beklagligt att hon en hel säsong skall
kasta bort sig på en ren vamproll. Det kan
ju varken tillfredsställa henne eller
direktionen även om det tillför biljettkassan ett
aldrig sinande flöde.
Georg Funkqvist är i sin tur en karaktärs-
Foto: Riwkin
Gunn Wållgren och Sven Lindh er g
i »Född i gån.
Nya Teatern.
skådespelare av ovanliga mått. Hans
skiftande tolkningar och hans sällsynta intelligens
bereder honom plats bland våra allra yppersta
krafter. Vilket slöseri att en hel vinter
uppehålla honom med en andraplansuppgift. Till
ensemblen hörde också sådana kultiverade
konstnärer som Sven Lindberg och Törd Stål.
Gunnar Björnstrand, en ofta anlitad kraft,
utförde den manliga huvudrollen. Och bland
andra namn i personlistan märktes Peter
Lindgren och Maj Törnblad.
På vårkanten ryckte Sture Lagerwall in
och fullbordade virtuost en serie
förvandlingsnummer i tre danska enaktare som
sammanförts under titeln »Henne vi glömde». Alla de
tre pjäserna, Leck Fischers »Livet är vackert»,
Knud Sönderbys »Krista» och Soyas »Rött
i grått», gav interiörer ur äktenskapet.
Beklämmande och, i fråga om Soya, cyniska.
Styckena hade i nu nämnd ordning iscensatts
av Funkqvist, Lindberg och Stål som sålunda
här fått slipa sina talanger på större
uppgifter. Bland dem som sekunderade Lagerwall
märktes Fylgia Zadig, en ung artist med ett
starkt scentemperament.
Vasateatern har en god del av säsongen
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
