Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Konst i Örebro. Av Arne Lundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arne Lindström
bromålarna tar upp en betydande plats i de
rappska samlingarna. Jag tycker mycket
om flera utav dem, men den som står
mitt hjärta närmast är nog Olle Larsson,
inte bara för att jag känner honom sedan
gammalt som en verkligt fin och försynt
personlighet utan också för den utsökta
lyrik som han spelar upp i sina landskap
utifrån Närkesslätten och från utkanterna
på Väster i staden. Han är alltid ute efter
att fånga atmosfären och det kanske
händer att det blir för mycket luft, för mycket
tunt stillastående dis men när detta
sparsamt producerade måleri är som bäst har
det en hög valör, en personlig ton som
griper och tjusar på sitt mjuka, undfallande
sätt. Hos Albin Rapp hänger en liten duk
med ett vitt hus inbäddat i en
sommarkvälls svala lite konturlösa grönska som
tillhör det bästa av Olle Larsson.
Även Sven Sahlsten är en lyrisk natur,
men av mera utåtvänd och energisk
läggning än Olle Larssons. Hans skogslandskap
med solfläckar på mossa och gräs mellan
rakstammiga träd har en blond nordisk
skönhet som man uppskattar. Det finns
både kraft och nerv i detta lyriska
landskapsmåleri och att Sahlsten har ett fint
sinne för färgen kan man se av ett
blomstilleben i Albin Rapps ägo.
Bland de yngre är för närvarande Karl
Kihlgren kanske rikligast företrädd i
samlingen med en räcka landskap i grönt i
konstnärens tidigare stil med mjuka,
upplösta konturer i allt det rika och varma
gröna. Bland de allra yngsta intresserar
Eivind Granath med fast uppbyggda figurer
och en dunkel, varm färgskala.
‡ *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
