Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Konst i Örebro. Av Arne Lundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arne Lindströ m
Allan E kelings öppna
keramikspis.
I den rappska villan.
skildringar från Bergslagen av den store
Frans Timén, där har man sett prins Eugens
senaste måleri, där möter man även de
konstnärer som för länge sen har lämnat
hembygden som Stellan Mörner, Ture
Ander, Einar Palme och Alf Holm, där
träffar man alltid Donald William-Olsson
och Stig Hertzman-Ericsson och där
utställer den sällsamme Folke Dahlberg sina
suggestiva punkt-teckningar med
surrealistiska motiv. Men liksom i de flesta stora
och små landsortsstäder har man
svårigheter med lokal för dessa utställningar.
Den gamla fallfärdiga teatern har senast
anlitats, men den är ju endast ett
brand-osäkert provisorium.
Konstföreningens stora svep äi inte
heller hela konstlivet i Örebro. På
konserthuset visas varje år en lång rad
utställningar i en mindre salorg och uppe på
Söder har glasmästare Vallin en liten
intim och trevlig lokal för separatutställ-
ningar i en omändrad gårdsbyggnad i
anslutning till glasmästeributiken (också en
idé som borde vinna allmän efterföljd hos
landets glasmästare och rammakare).
Utställningslivet är sålunda både
omväxlande och rikt trots bristen på verkligt
goda lokaler för konst, och även om
intresset för utställningarna i de mindre
lokalerna inte alltid är så intensivt kan man
vara övertygad om att en konstnär med
något att säga sällan behöver bli
ouppmärksammad i Örebro.
Tänker man sig ett par decennier
tillbaka är bilden av konstlivet i Örebro helt
förändrad. Då förekom utställningar rätt
sällan, utom de förfärliga
konstmånglarex-positionerna på Stadshotellet, och intresset
för yngre lokala konstnärer var mycket
lamt. Trion Harald Eiikson—Kalle Eklund
—Filip Jörgensen började i slutet av
10-talet så smått att plöja den mark där Axel
Borg tagit de första spadtagen, men när
jag någon gång i 20-talets begynnelse
fungerade som något slags impressario och
reklammakare för en utställning av de
tre örebroungdomarna Alf Holm, Magnus
Franklin och Torsten André i en för
tillfället tom bostadsvåning på
Drottninggatan —- den låg mittför Handelsbanken vill
jag minnas — var publikfrekvensen
minimal. Intresset skulle i dag vara ett helt
annat även om utställarna vore lika omogna
och revolutionära.
Den nutida svenska landsorts-storstaden
Örebro har ett helt annat behov av konst
och förståelse för konst än den dåtida
landsortsstaden som just höll på att gnugga sig
i ögonen och vakna till stordåd. På Väster
höll man på att gjuta grunden till husen i
ett nytt kvarter och i en liten lokal vid
Rudbecksgatan hade handelsresanden
Albin Rapp just satt åtta flickor igång med
att sy konfektionskostymer. Så hänger
materiell och andlig odling samman i en
nyckfull men oupplöslig enhet i Örebro som
överallt annars.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
