Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Seneca och Nero. Av Harald Hagendahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harald Hagendahl
skrifter, som de stoiska tankarna
förmedlats till senare tider och kommit att
påverka särskilt 1500-talets filosofi.
Både i sin religiösa uppfattning och i sin
etik kommer Seneca på många punkter
kristendomen nära. Seneca saepe noster,
»Seneca står ofta på vår sida», säger en av
kyrkofäderna. Under 300-talet uppdiktade
det fromma kristna nitet en brevväxling
mellan Seneca och aposteln Paulus. Till
följd av denna förfalskning gällde Seneca
hela medeltiden igenom för att vara kristen,
en omständighet, som bidragit till att hans
litterära arbeten i så stor utsträckning
blivit bevarade. Ännu vid mitten av förra
århundradet diskuterades ivrigt, om Seneca
varit kristen eller ej.
De bevarade filosofiska skrifterna ha
mestadels dialogens eller essäns lätta form.
De fängsla icke minst genom sin stil. Som
författare är Seneca en extrem modernist.
Han har skapat en ny, effektfull prosastil,
vars inflytande på den begynnande
ny-europeiska litteraturen, t. ex. på Petrarca
och Montaigne, skulle förtjäna att närmare
klarläggas. Han är — för att ytterligare
tillfoga ett drag — också dramatiker och
står i detta avseende nära nog ensam i
kejsartidens hela litteratur. Hans
efterbildningar av de stora grekiska tragikerna ha
rönt ringa uppskattning, sedan
nyklassicismen väckt till liv intresset för det
grekiska dramat. Men deras litteraturhistoriska
betydelse är snarast ändå större än de
filosofiska skrifternas. De ha bestämt formen
för renässansens drama och även i stor
utsträckning blivit föremål för direkt
efterbildning; Racines Phèdre och Corneilles
Médée äro inspirerade av Senecas tragedier
med samma namn.
Denna litterära produktion, vars art och
betydelse i det föregående antytts, går i
det väsentliga jämsides med Senecas
politiska verksamhet under Nero.
Hans förbindelse med Nero inleddes år
49 e. Kr., då han av Agrippina den yngre,
Caligulas syster och Claudius’ blivande
gemål, kallades till lärare för hennes då
elvaårige son. Den 13 oktober 54 besteg så
Nero tronen. Utan att bekläda något
officiellt ämbete intog Seneca under de år,
som följde, en ställning, som väl närmast
kan jämföras med en premiärministers.
Denna period av Neros regering, då Seneca
tillsammans med pretorianprefekten
Burrus utövade ett bestämmande inflytande,
har av kejsar Trajanus fått det vitsordet,
att den var vida överlägsen varje tidigare
regim. Ett samtida vittnesbörd i samma
riktning utgör Paulus’ lovprisande av de
styrande i Romarbrevets trettonde kapitel.
Men situationen ändrades, då Nero
kommit ett stycke in i tjugoårsåldern. Han
utsattes för nya inflytelser och blev alltmer
obenägen att lyssna till sina gamla
rådgivare. När Burrus dog år 62, blev Senecas
ställning ohållbar. Han begärde att få dra
sig tillbaka och erbjöd kejsaren större
delen av sin förmögenhet. Nero avböjde
under hycklad vänskap — Tacitus ger en
glänsande skildring av scenen och de
agerandes hållning. Senecas politiska roll var
utspelad; han gick i stället så mycket
ivrigare upp i sitt författarskap. Det synes
mycket otroligt, att han haft någon andel
i den sammansvärjning mot Nero, som
uppdagades år 65. Hur som helst, Nero
begagnade tillfället. Seneca fick befallning
att ta sitt liv. Han gick döden till mötes så,
som det hövdes en stoiker, den där alltid
hävdat självmordets moraliska
berättigande.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
