Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Alkestis i Dödsriket. Av Ivar Hjertén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Hjertén
Hermes, Persefone och ett
fragment av Pluton.
i stället för gemålen, konung Admetos,
som enligt ödesgudinnornas beslut måst
anträda vandringen dit, om ingen annan
velat ge sitt liv för honom. Roberts tolkning
har ibland kallats »genialisk», men har
också blivit motsagd. Andra tolkningar ha
framställts: Curtius ville här se en tävlan
mellan sånggudinnorna, Benndorf Paris’
dom. Men då dessa tolkningar äro helt
oacceptabla för att inte säga orimliga och ha
blivit effektivt vederlagda, lämna vi dem
åt deras värde och ansluta oss till Roberts
tolkning såtillvida, att vi här ha framför
oss en seen ur Alkestissagan, men med den
reservationen, att han enligt vår mening
misstolkat en av figurerna, av vilken för
övrigt endast ytterst obetydliga fragment
finnas kvar, missförstått själva situationen
och i likhet med alla moderna
konsthistoriker lämnat en mindre men
högintressant detalj fullständigt oförklarad.
Av reliefens gestalter kan endast en med
hjälp av bifogade »attribut» genast säkert
identifieras. Det är den nakna
ynglingagestalten, i profil skridande mot vänster,
karakteriserad som Hermes genom härold-
staven i högerhanden, reshatten — skola
vi säga flyghuvan — på ryggen och den
lätta manteln som vanligt draperad på
vänsterarmen. Det är en av de skönaste
gestalter grekisk konst skänkt oss. Då vi
genom Plinius veta, att Skopas ledde
Arte-misionkolonnernas plastiska utsmyckning
och själv utförde en av relieferna, är det inte
alldeles uteslutet, att den kan vara mejslad
av den store mästarens egen hand. Varken
det patetiska ansiktsuttrycket eller
muskulaturens stora, glatta, sköna ytor motsäger
faderskapet. Varom icke, måste vi tänka
på en personlig lärjunge som upphovsman.
Den andra stående manliga figuren
tolkades av Curtius som tävlingsguden, »Agon»,
av Benndorf som Eros, beledsagande
modern Afrodite vid Paris’ dom; läsaren torde
nog själv inse det barocka i dessa
tolkningar. Det är dödsguden, Thanatos,
karakteriserad genom svärdet, varmed han
avskär en huvudlock på den han inviger
åt döden, av de väldiga, mörka örnvingarna
och av det allvarliga, vemodiga men milda
ansiktsuttrycket, varmed 300-talets konst
genomgående karakteriserade denna gudom.
I Euripides’ bekanta skådespel »Alkestis»
omnämnes också både svärdet och de mörka
vingarna som ingående i den skådespelares
kostymering som spelar Thanatos’ roll. Den
härligt draperade gestalten mellan dessa
två figurer är givetvis dramats
huvudperson Alkestis; dess ädla hållning tycks
bekräfta identifieringen. I figuren längst till
höger, varav endast underkroppen finns i
behåll, med den förnäma fotbeklädnaden
och den majestätiska hållningen sittande
på sin tron, igenkänna vi utan större
svårighet Underjordens drott, Hades-Pluton,
som vi äro vana att se honom på talrika
vasmålningar. Gestalten framför tronen —
tyvärr saknas huvudet liksom på
Alkestis-figuren — måste då vara gemålen
Persefone. Vår seen utspelas alltså i underjorden.
I de obetydliga fragmenten längst till
vänster vill Robert igenfinna Herakles.
434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
