Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Alkestis i Dödsriket. Av Ivar Hjertén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Hjertén
beveker underjordens makter att återskänka
gemålen Eurydike livet och samtiden hade
nyss sett på scenen i ett skådespel av
Sokrates’ lärjunge Kritias, hur hjälten
Peiri-thoos får stiga upp ur dödsriket tack vare
Theseus’ trofasta vänskap. Låt oss nu lyssna
till de ädla ord vari Platon formar detta
sagoslut: »Inte bara människor utan även
gudar tyckte, att Alkestis’ handlingssätt
var i högsta grad beundransvärt. Många
människor ha utfört stora och ädla
gärningar, men bland dessa ha gudarna
belönat endast ett litet, lätt räknat fåtal med
nåden att levande få komma tillbaka från
dödsriket. Men henne läto de få det av
beundran för hennes bedrift. Så högt akta
gudarna hängivenhet och trofasthet i
kärlek. » Som synes finns här inget utrymme
alls för någon herkulisk bedrift.
Låt oss nu ta följande fakta i
övervägande. Platon ignorerar fullständigt
Herakles. Euripides gör däremot i
förbigående en anspelning på att det kanske kan
bli nödvändigt att stiga ned i
underjorden och söka beveka dess härskare, ett
medgivande alltså, en eftergift åt den andra
sagovarianten. Före Euripides figurerar inte
Herakles i Alkestismyten vare sig inom
litteraturen eller konsten. Det enda lilla
fragmentet på fyra ord av föregångaren
Frynichos, som skrivit ett Alkestisdrama,
är absolut otillräckligt att bevisa något
däråt; det syftar enligt vår mening inte
på Herakles utan på Thanatos. De
fåtaliga konstverk, som visa Alkestis’
underjordsvandring och där Herakles är
med — det viktigaste är en relief i
palazzo Rinuccini i Florens — stamma alla
från italisk mark och romersk tid och kunna
mycket väl vara inspirerade av
Euripides-dramat eller dess romerska efterbildningar,
av vilka åtminstone två enligt Juvenalis
ännu på Neros tid fängslade romersk
publik. Då härtill kommer, att i
Euripides-dramat Heraklesepisoden står rätt illa
tillsammans med den allvarliga, delvis djup-
sinniga psykologiska skildringen i övriga
scener, ligger, anse vi, den slutsatsen nära
till hands, att Platons sagovariant är den
ursprungligare, folkligt spridda och
allmänt omfattade, och att Heraklesepisoden
är en fri tilldiktning av Euripides, ett
poetiskt trick, varmed han ansåg sig förpliktad
att ge den enklare publiken, som gick miste
om satyrernas krumsprång, någonting att
skratta åt, då han nu av okänd anledning
ersatte ett satyrspel med Alkestisdramat
som »Nachspiel» i en tetralogi. Ett visst
stöd får också denna vår teori hos en antik
Aristofaneskommentator som skriver: »Som
Euripides säger, brottades Herakles med
Thanatos» (om Alkestis).
Efter denna lilla digression, nödvändig för
rätta uppfattningen av vår reliefscen,
återvända vi till denna. Enligt Robert har dess
mästare lagt »eine Verschmelzung», en
kontamination alltså av de båda
sagovarianterna till grund för sin skapelse.
Herakles har besegrat Thanatos i enviget vid
graven och nu jämte denne och Alkestis
stigit ned i underjorden, vars härskare har att
fälla det slutliga avgörandet. Han står nu
trygg med handen i sidan —■ dock utan
minsta spår av de vanliga attributen,
klubban och lejonhuden! — bredvid sin
besegrade antagonist — dock utan att denne
röjer minsta tecken att ha blivit tilltygad i
den hårda kampen! — vilken nu med lugn
min ger tecken åt Alkestis med den
lyftade vänsterhanden att hon kan passera
förbi honom för att anträda vandringen upp
i dagsljuset, varåt den blivande ledsagaren
Hermes ger eftertryck genom sitt starkt
lyftade ansikte med den uppåtriktade
blicken, alltmedan Alkestis vrider ansiktet mot
vänster för att sända en tacksam
avskedsblick åt det underjordiska härskarparet.
Så långt Robert.
När man tar del av denna tolkning,
inställer sig frågan: om saken redan var
avgjord genom enviget vid graven, vartill
tjänade det då att antagonisterna stego ned
436
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
