Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Språkfunktioner och litteraturkritik. Av Elof Åkesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elof Åkesson
»Nu vilar hela jorden» är först och främst
ett symptom av stämningen hos skalden,
lugnet och friden i hans hjärta. »Hela
jorden» är just ett symptom av hur djup
friden är. Men orden har också ett
symbolvärde: de ger oss omgivningen, naturen i
stora drag, inte för att meddela något,
utan för att bära upp människans
samkänsla med naturen och hennes känsla av
att vara något mer än naturen.
Symbolvärdet tjänar helt symptomvärdet. Ryck
loss det förra ur denna hierarki —- gör det
till ett självständigt meddelande — och
poesien är borta! Signalfunktionen saknas
inte heller: »dig, min själ, bör vaka / och
bönens sötma smaka / och i din andakt ej
bli trött!» Psalmens allra första ord, »Nu»,
liksom föregriper denna signal: »Stunden
är inne för andakt och bön.» Hela strofen
är i främsta rummet ett utflöde av den
bedjandes fromhet.
I de flesta fall är det lyriska språkets
signalvärde försvinnande litet. Dikten vill
vanligen inte utlösa någon annan handling
hos mottagaren än beredskap till
lyssnande. Men ibland blir dikten agitation,
kampsång, trumpetstöt, och då stegras
ordens signalvärde. »Aux armes, citoyens!»
Rätt ofta kan också symbolvärdet
understrykas, t. ex. i den episka dikten, den
beskrivande naturlyriken, den utpräglade
reflexionsdikten (Goethes och Schillers
di-stika), men även då gäller det att
symbolfunktionen är underordnad det
symptomatiska värdet. Tankelyrikern erbjuder
inte tanken som en filosofisk tes eller som
ett erfarenhetsomdöme, utan som ett
uttryck för skönhetstörst, ljusglädje, tvivel,
undran, förakt, harm, skämtlynne eller
något annat sinnestillstånd.
Vi har kommit tillbaka till
uttrycksbehovet hos lyrikern. 40-talisterna synes mig
ha principiellt rätt, när de mer eller mindre
klart hävdar, att dikten skall vara ett
utflöde av författarens personlighet. Jag
tolkar här deras program som en stark med-
vetenhet om att symptomfunktionens
dominans är väsentlig för diktningen. Sedan
hänger ju mycket på vad 40-talisten har
för ett personlighetsbegrepp. Analysen
måste säkert räkna med de mest skiftande
— direkta och indirekta —- påverkningar
av moderna psykologiska teorier: Freud,
Adler, djuppsykologien, gestaltpsykologien,
behaviorismen m. fl. Det är ett intressant
litteraturpsykologiskt kapitel, som jag här
måste lämna. Men något bör sägas. Många
modernistiska lyriker har sökt ge uttryck
åt rörelser i själens bottenskikt, åt
spänningar och klyvningar, åt egendomliga
gränstillstånd, åt jäsande och demoniska
krafter, åt flyktiga, glidande upplevelser, åt
skymnings- och halvdagrar, åt det
sönderslagna, brottstycksmässiga, kaotiska i
själslivet. Kanske har flertalet unga diktare
accepterat denna tendens av ett inre
nödtvång, som uppstått under trycket av
samtidens sociala och politiska händelser;
kanske har somliga ryckts med av nyfikenhet,
lust att ställa allting på huvudet,
sensationslystnad eller avsmak för den polerade
konventionalismen; kanske har det varit nog
att man träffat på en utländsk lyriker som
man velat imitera. Tendensen må hos den
enskilde författaren ha vilka orsaker som
helst —- i varje fall är den till sin kärna
berättigad. Intet själstillstånd, hur apart,
dunkelt och svårgenomträngligt det än må
vara, synes (frånsett afasierna) apriori
uteslutet från möjligheten att få utlopp i ord
av poetisk valör. Även dårskaperna kan
slå ut i lyrisk blombladsglans. De
utpräglade passionerna, de avklarnade
stämningarna, de rena kontrasterna, de permanenta
vardags- och högtidstillstånden, de
regelbundna växlingarna och blandningarna i
känslolivet har inget privilegium på att bli
utgestaltade till poesi, även om en
överväldigande majoritet bland dikterna på all
världens språk är symptom av dem. Ingen
bör klandra den som har något nytt,
säreget och komplicerat att uttrycka — tyd-
450
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
