Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Språkfunktioner och litteraturkritik. Av Elof Åkesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elof Åkesson
men som i stället, hoppas jag, skall
ytterligare bekräfta dess giltighet.
Man kan fråga: om diktens språk såsom
symptom skall vara adekvat, äkta och
effektivt, blir inte språket då alltför
tydligt? Övergår inte dikten då från lyrik till
ett personligt dokument, en del av en
författares självbiografi?
Varje dikt, även den mest inadekvata,
oäkta och ineffektiva, är en del av en
författares verk och utgör sålunda ett moment
av hans historia. Vill man utforska denna,
föreligger bland annat material också
dikterna såsom kunskapskälla. Ju mera
adekvat, äkta och effektiv en dikt är, dess
högre är dess källvärde, dess tryggare kan
litteraturforskaren (förutsatt att han
iakttar ett antal speciella kriterier) ur dikten
sluta sig till skaldens upplevelser. Men denna
omständighet — att ett högt
symptomvärde gör en dikt till ett mänskligt
dokument —- kan icke på något sätt minska
diktens lyriska karaktär. Man måste blott
ta med i räkningen, att vetenskapsmannen,
som infogar en dikt i dess biografiska
sammanhang och som söker fixera vilka
psykiska förlopp som kausalt drivit fram
dikten, icke i denna verksamhet har en
estetisk inställning till dikten.
Lika litet är det fråga om ett lyriskt
skapande, ifall skalden redogör för sina
upplevelser, även om rapporten skulle gå
på vers. I det självbiografiska språket
dominerar, liksom i allt vetenskapligt språk,
symbolfunktionen. Denna kan också vara
»adekvat», men i en helt annan mening än
vid symptomfunktionen. Ett mälande har
en adekvat symbolfunktion, ifall det
tillräckligt tydligt betecknar ett visst objekt,
så att detta kan skiljas från alla andra.
Termernas noggranna fixering inom varje
vetenskap är just försök att höja symbol-
funktionens adekvathet. Ju mera entydig
terminologien blir, dess starkare stöd ger
den åt föreställningarnas och den logiska
bevisningens evidens.
Ju noggrannare en skald med hjälp av en
entydig psykologisk terminologi ur minnet
beskriver sina upplevelser, dess mer upphör
han att vara skald och övergår till att vara
psykolog. Han »meddelar något om sig»,
men han »meddelar sig» inte längre. I
redogörelsen för hans självanalys dominerar
inte symptomfunktionen, utan
symbolfunktionen.
Annorlunda i diktningen. Även när
skalden tömmer ut sig själv i en dikt, även när
han »skriver med sitt hjärteblod», vill han
inte åstadkomma ett självbiografiskt
dokument. Symptomfunktionen kan aldrig bli
för adekvat eller för äkta — det finns ingen
gräns uppåt för den poetiska evidensen
(som är något annat än den logiska) ■—
men om symbolfunktionen under diktandet
sliter sig loss från symptomfunktionens
herravälde och strävar efter att bli alltmer
symboliskt adekvat — då löper skalden
risk att bli alltför tydlig. Då kan något
liknande inträffa, som när två skådespelare
uppför ett verkligt kärleksdrama.
Åskådaren kan då inte längre bevara sin estetiska
inställning •— han blir en mänsklig
iakttagare, nyfiken eller generad alltefter
omständigheter och karaktär.
Dikten vänder sig inte till iakttagaren,
till psykologen, litteraturhistorikern eller
socialvetenskapsmannen, utan till den
estetiskt mottagliga människan. Därför bör
diktarens språk uppfylla villkoren för
mottagarens estetiska upplevelse. Denna
resulterar inte i biografiska eller psykologiska
omdömen om diktaren, inte heller i
språkteoretiska omdömen, utan i estetiska
värdeomdömen om diktverket.
454
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
