Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Det normalbegåvade geniet eller Pyramiden som Ivar Lo byggde. Av Lars-Göran Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det normalbegåvade geniet
uppläggningen av stoffet kom att prägla
huvudpersonen, geniteorin kom inte att
förkroppsligas av Kristian. Det är Kristians
lärare Singel som framlägger den i närmast
essayistisk form. Genom spänningen mellan
den ursprungliga utformningen och
författarens nya intentioner får läsaren det
intrycket, att Kristian söker bygga över
bristerna i sin utrustning med rena
fiktioner. Han blir en ny Hjalmar Ekdal.
Författarens vetenskapliga ambitioner har
inkräktat på hans rent konstnärliga,
perspektivet har förskjutits, men Kristian har stått
kvar på nästan samma punkt i det optiska
fältet. — Till detta intryck bidrar säkert
också en annan omständighet, nämligen att
Ivar Lo-Johansson satt in skildringen av
geniets sönderfall på ett så pass tidigt
stadium, att man inte hunnit få genialiteten
riktigt klar för sig. Jag menar alltså inte,
att författaren avsett att skildra Kristian
som en liten livslögnare. Men teckningen
av en normalbegåvad Kristian i förening
med skildringen av de tidigt insättande
förfallssymtomen får läsaren att se honom
så, därför att kontrasten mellan vad
Kristian är och vad han ska och tror sig vara
blir för skarp. Resultatet har ändå blivit
att Lo-Johansson träffat något mycket
väsentligt i en pojkes själsliv under
puberteten: den lätta idéflykten, de berusande
drömmarna, den oerhörda
självöverskatt-ningen, som i de flesta fall — alltså utom i
fallet det äkta geniet — har den karga
verkligheten som bakgrund. Det
konstnärliga skapandet har sina nycker, och Camus
är väl den senaste som framhållit, att
resultatet av en författares arbete alltid pekar
långt utöver sin egen ram. Denna analys
kanske visar att resultatet t. o. m. kan
bli rätt olikt den ursprungliga grundplanen.
Det kommer i »Geniet» aldrig till en syn-
tes av det konstnärliga och det essayistiska.
Kristian Dahl växte aldrig ur sin roll av
normalbegåvad Narkissos. Han blev det
normalbegåvade geniet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
