Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Jakob Lorenz Studach - biskop och tysk romantiker i Norden. Av Robert Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jakob Lorenz S tud a ch — biskop och tysk r o m antik er
men som vittna om oerhört stort vetande
och genialt djupsinne.
Redan då utövade detta dragningskraft
på en författarinna som utgående från helt
andra förutsättningar företog liknande
vandringar i gnosticismens rike: Fredrika
Bremer. Det år då »Sfinxens ziffror» kom
ut — 1832 —, en anonym teosofisk bok,
vars författare man emellertid anser
Stu-dach vara, betydde för henne umgänget
med kronprinsessans hovkaplan ganska
mycket. Hon ville gärna sammanföra
honom med sin vän Böklin, som hon infört i
mystikens värld, då de båda männen voro
nästan jämnåriga och hade mycket
gemensamt.
»I den lärda och älskvärda Studach har
Ni en verklig vän, han beundrar Er kraft
och fullheten av Ert intensiva liv och
gläder sig över att Ni är till», skriver hon till
Böklin. Och vidare om »Sfinxens ziffror»:
»En skarp och skärande ton råder
stundom i den som intet liknar hans hela
väsende och sätt att vara och tala, som är
fullt av godhet, genialitet, fromhet,
glättighet och naivitet. Studach är vän och
beundrare av Franz Bader, Er
favorit-philosoph, som han känner personligt. Jag
är icke värd lösa upp sin skorem, säger
Studach på sin Svenska.» Och: »Jag är så
ovanligen nyfiken på den Böklin!»
Trots Studachs tillfälliga skärpa ser
Fredrika Bremer och värderar »den lille
Studachs helighet och fromhet». Själv
behandlar han henne ju inte alltför vänligt i deras
diskussioner. Så förklarar han en gång den
redan då mycket kända författarinnan inte
vara tillräckligt mognad för att kunna
intränga i nåda valets tankedjup, och han
vänder sig till hennes sorg hellre till den
andre närvarande, hennes vän Fabian
Wrede, vilken såsom naturvetenskapsman
och militär representerar raka motsatsen
till den katolske romantikern och filosofen.
Men hon lyssnar villigt till dem båda och
fastslår till slut att hon lärde sig mera av
de uppenbarade motsättningarna än om
hon själv skulle varit med och korsat
klingor med dem.
Vid dessa samtal går det ofta livligt till:
allt som oftast flyger en av deltagarna upp
och värjer sig med höjd stämma mot den
andres påstående. Om Wrede med tal om
naturlagarnas makt vill dämpa Studachs
högtflygande tankegång, så höjer denne,
som då var en man i trettioårsåldern och
dock redan »har rimfrost i sitt toviga hår»,
patetiskt besvärjande den korta armen och
parerar lugnt: »Jag bryr mig ej om några
facta. . .»
»Han var vid det besattaste lynne, när
jag träffade honom sist», berättade
Fredrika Bremer, »piskande hela världen,
fäk-tande som en kortkarl — men god som Guld
och from som ett helgon, med allt detta.»
Det misstroende Studach i början hade
väckt försvann därför snart, då man lärde
känna honom närmare. Man måste redan
av hans yttre döma att den ungdomlige
prästen inte såg dyster, förslagen eller
överhuvud farlig ut. Han hade en ytterst
spenslig kropp, »ein winziges Leiblein», som
han själv sade, till vilken det vackra
imponerande huvudet och de starkt lysande
mörka ögonen stodo i påfallande kontrast.
Man märkte också snart att han med sitt
sangviniska, lättrörda temperament
förenade en viss hjälplös naivitet. En
ränk-smidande diplomat med hemliga politiska
avsikter kunde inte gärna dölja sig bakom
en sådan personlighet.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
