Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - T. S. Eliot. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe
inre livets villkor, som möter i en väldig
litteratur av särskilt katolska författare. Eliot
hänvisar själv åtskilliga gånger till den helige
Johannes av Korset, vilken icke bara själv
var en stor mystiker, utan som också
framlagt en systematisk behandling av det inre
livet.
Den som icke har lust eller förutsättningar
att ta del av dessa arbeten i original, hänvisas
till dominikanen R. Garrigou-Lagranges
arbete »Les trois åges de la vie intérieure», som
väsentligen är en sammanställning av den
helige Johannes av Korsets och den heliga
Katarina av Sienas mystiska erfarenheter.
Det första dokumentet om Eliots nya
erfarenheter är kanske dikten »The Hollow Men»
(1925.) Den ger skenbart endast uttryck för
radikal förtvivlan: ». . . death’s twilight
king-dom, the hope only of empty men.» Refrängen
»for Thine is the Kingdom» skär som svaga
ljusglimtar igenom det grå mörkret i denna
dikt. Möjligen har den engelske kritiker rätt,
som i denna dikt vill se ett spår av den
förmörkelse, som brukar efterträda
omvändelsens första glädjerus och frihetskänsla.
»Journey of the Magi» (1927) ger klarare
besked. Den är tydligt präglad av
erfarenheter, oskilj aktliga från tiden närmast efter
den första omvändelsen. Den vise mannen
säger, att han icke kan tvivla på vad han såg:
»Där var en födelse, förvisso, vi hade bevis
och tvivlade ej.» Tidigare hade han trott, att
födelse och död var två olika ting. Nu fann
han, att »denna födelse var svår och bitter
vånda för oss, likt Döden, vår död». Det
betyder sannolikt att den kristna återfödelsen
också är en död — nämligen en död från allt
det gamla. Detta bortdöende från icke bara
synden utan också livets normala
glädjeämnen —■ i ett senare högre stadium av mystiskt
liv händer det, att de återvänder! — är den
första svåra smärta, den kristne möter. Den
vise mannen har gjort upplevelsen; T. S.
Eliot också. Dikten slutar:
Vi återvände till våra trakter, dessa land,
dock inte längre tillfreds här, i det forna överflödet,
med ett främmande folk, som anropade sina gudar.
Jag skulle vara glad för en annan död.
Detta är ett tonfall, välkänt från många
kristna självbiografier: den gamla, välbekanta
världen är plötsligt död, men ännu har icke
den nya världen öppnat sig med all sin
rikedom. Själen har släppt det gamla men ännu
icke bemäktigat sig det nya — detta ger en
fruktansvärd pina. Omärkligt hålles själen
av sin synd kvar i den gamla värld, den
strävar att lämna.
Den mycket märkliga och mångdebatterade
lilla dikten »Animula», nr 25 i serien The Ariel
Poems, markerar samma stadium men med
kanske än starkare ångest. Här möter själen
Irresolute and selfish, misshapen, lame,
Unable to fare forward or retreat,
Fearing the warm reality, the offered good,
Denying the importunity of the blood,
Shadow of its own shadows, spectre in its own gloom.
Mot inledningsraden »Issues from the hand
of God the simple soul» kontrasterar det andra
temat: »Issues from the hand of time the
simple soul». Eliots tänkande och en stor del
av hans lyrik kretsar kring problemet tid—
evighet; här har problemet fått en ny
gestaltning, i och med att evigheten likställes med
gudomligt liv — det gudomliga liv, ur vilket
människosjälen framsprungit. I stället för
bönens »ora pro nobis peccatoribus nunc et in
hora mortis» slutar dikten med raden: »Pray
for us now and at the hour of our hirth.» Det
betyder: den gudafödda själen skakar av
skräck, när den träder in i tidens fängelse,
omgiven av chimärer och tomma spökelser.
En av Eliots största dikter är »A Song for
Simeon», nr 16 i The Ariel Poems. Kanske är
det följande rader som rymmer det
personligaste tonfallet:
Not for me the martyrdom, the ecstasy of thought and
prayer,
Not for me the ultimate vision.
Grant me thy peace.
Det betyder — måhända —: skalden ser
framför sig dem som gått vägen till slut, utan
kompromisser: martyrerna, bönens hjältar,
de visionära mystikerna. Han förtvivlar om
att någonsin själv kunna nå dessa höjder.
Han vill vara med, men han förmår intet.
Han identifierar sig då med Simeon, som såg
frälsningen och förklarade sig nöjd därmed:
I am tired with my own life and the lives of those
after me,
I am dying in my own death and the deaths of those
after me.
Let thy servant depart,
Having seen thy salvation.
De nu berörda dikterna är emellertid
obetydliga vid sidan av »Ash-Wednesday» (1930),
som förefaller vara Eliots största dikt. Den
har varit föremål för de mest motstridande
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
