Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Andra häftet
- T. S. Eliot. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe
diktarens hopp att trots sin dragning
tillbaka till världen dock kunna genom
madonnans, det kvinnligas, förböner nå fram till
det andra rike han längtar efter. Diktens
egentliga uttrycksmedel är emellertid inte
tankarnas logik utan språkmusiken, vilken
icke här kan analyseras.
Eliots kanske största verbala konststycke,
»Mariana» kan i detta sammanhang förbigås;
den har knappast något direkt sammanhang
med huvudlinjen i hans författarskap. I
stället är på sin plats att dröja vid hans
dunklaste verk, de fyra kvartetterna, »Burnt
Norton» (1936), »East Coker» (1940), »The Dry
Salvages» (1941), och »Little Gidding» (1942).
* *
*
»Burnt Norton» utvecklar Eliots mogna
åskådning. Genom inledande reflexioner i
Bergsons anda om tiden och nuflödet, om
ögonblicket, som innehåller också det
förflutna, närmar sig skalden den sällsamma
punkt, som ensam är stillastående och fast,
»den roterande världens stilla punkt». Därefter
följer denna bild:
Den inre friheten från det praktiska begäret,
befrielsen från handling och lidande, befrielse från
det inre
och det yttre tvånget, dock omgiven
av en sinneslycka, ett vitt ljus, orörligt och i rörelse.
Erhebung utan rörelse, sammandragning
utan inskränkning, både en ny värld
och den gamla världen förklarad . . .
Vad som här skildras, är mötet med den
tidlösa verkligheten; formuleringarna för
tanken till de stora mystikernas extatiska bilder.
Detta andra avsnitt i dikten slutar med de
gåtfulla orden: »Endast genom tiden kan
tiden erövras.» Man har mycket debatterat
dessa ords innebörd. Sannolikt kan de
översättas med: inkarnationen är nödvändig.
D. v. s.: för att frälsa människan, fången i
tid och rum, måste det eviga självt stiga ned
i tiden och dela människans villkor. Att detta
är en riktig tolkning, tycks framgå av senare
delen av diktens tredje avsnitt, som lyder:
Nedstig djupare, nedstig blott
i den ständiga ensamhetens värld,
värld, ej värld, utan det som inte är värld,
inre mörker, berövande
och förskingring av alla ägodelar,
förtorkning av sinnenas värld,
övergivande av föreställningarnas värld,
förlamning av andens värld. . .
Denna teologiskt noggranna analys av
själens inre liv får sin förklaring genom en
jämförelse med mystikens dokument, särskilt med
den helige Johannes av Korsets utredningar.
Vid inträdet på vad mystikerna kallar den
illuminativa vägen eller »den andra
omvändelsen» uppträder vad den helige Johannes av
Korset kallar sinnenas passiva rening eller
sinnenas natt. Han utreder, hur detta stadium
alltid börjar med att själen varken finner
någon glädje i världen eller i Gud utan
hamnar i en fullkomlig torka. »Orsaken till denna
torka», säger han, »är att Gud till själen
överför alla sinnenas tillgångar och krafter, och
eftersom sinnena och naturen inte förmår
upptaga andliga värden, blir de lämnade utan
näring och i torka och tomhet.» Eliot talar
om ett inre mörker, en förtorkning av
sinnenas värld. Men han talar också om en
förlamning av andens värld. Detta får sin förklaring,
om man följer den helige Johannes av
Korsets analys. »Om den (själen)», säger han,
»inte genast förmår känna den andliga
fräschören och glädjen utan i stället känner
torka och leda, så beror detta på att
förändringen just inträtt. . . Andens hus är ännu
varken anordnat eller anpassat efter den nya
smak, som är så ytterst subtil, och denna
process kan endast ske så småningom. . .» I detta
svåra stadium av själens utveckling brukar
också ett annat symptom möta: en total
oförmåga att meditera eller reflektera — detta för
att möjliggöra ett direkt möte med den
gudomliga verkligheten. Eliot åsyftar detta med sina
ord om »övergivande av föreställningarnas
värld» eller i originalet: »evacuation of the
world of fancy». För den helige Johannes av
Korset är denna utarmning icke bara
nödvändig, den är identisk med en speciell ny
gudomlig aktivitet, riktad mot själen: den
växande svårigheten att meditera på ett
diskursivt sätt betyder, att »le don
d’intelli-gence» börjar visa sig. D. v. s.: över
förnuftens och sinnenas värld finns en annan, som
själen nu möter; själen träder genom en
con-templatio infusa i kontakt med den andliga
verklighet, den icke tidigare kunnat nå.
Eliots dikt skildrar alltså ett välbekant och
noga studerat stadium i själens utveckling:
själva tröskeln in till mystikens värld. Utan
den utarmning av sinnen, förnuft och fantasi,
som han talar om, ja, utan den själens
passivitet och förtvivlan som han också berör, kan
Gud icke begynna sitt verk. Mot detta tema
— bortdöendet, försjunkandet, själen som
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1949/0112.html
