Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Thukydides. Av Ioannis Theof. Kakridis. Översättning av Börje Knös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I o anni s T h e o †. Kakriclis
riskt arbete utan en försvarsskrift. Han
kände sin plikt att giva upprättelse åt den
obevekliga politik, som Athen 431 förde
mot Sparta, och försvara denna gentemot
de kortsynta belackare, som efter 404 och
under tyngden av katastrofen anklagade
Perikles för oförsonlighet och trodde, att ett
undvikande av kriget var möjligt genom
ett samförstånd med Sparta. Utläggningen
av skillnaden mellan de yttre orsakerna och
den verkliga grunden för kriget, översikten
i första boken av den grekiska historien
under de sista femtio åren före det
peloponnesiska kriget, de offentliga talen i första
och andra böckerna samt andra kapitel
få blott då sin riktiga innebörd, när vi
betrakta dem som försök att rättfärdiga
beslutet om kriget.
Thukydides’ framställning är allt annat
än kall, som man skulle vänta. Mycket ofta
äro hans ord, särskilt då han talar om
förhållandena i Athen, fulla av värme och
lidelse, en lidelse som givetvis är behärskad
och icke ropar högt — liksom alltid i varje
klassiskt grekiskt verk — men som
vibrerar under varje mening. Ett exempel må
anföras från beskrivningen av
sjödrabbningen vid Syrakuse, då han skildrar, hur
athenarnas lantarmé från ena sidan och
syrakusan ernås från den andra följa från
land de båda flottornas strid:
Båda parternas lanttrupper befunno sig i stor
ängslan och spänning, medan det i sjöstriden vägde
jämnt. De inhemska krigarna ävlades att nu vinna
än större utmärkelse; de som kommit dit som
erövrare fruktade, att det nu skulle gå än sämre
än det gått. Då för athenarna allt berodde på
deras skepp, var fruktan för vad som skulle komma
större än någonsin. De måste från land ha en
olika anblick av sjöstriden. Utsikten omfattade
blott en kort sträcka, och alla sågo icke
samtidigt åt samma håll. Om några någonstädes sågo
sina landsmän ha övertaget, fattade de mod och
vände sig till gudarna med åkallan att ej fråntaga
dem deras räddning. De som sågo någon duka
under jämrade sig och ropade. Genom åsynen av
vad som skedde blevo de än mera betryckta än
de som voro i kampen. Andra som sågo en punkt,
där striden vägde jämnt, befunno sig i det svåraste
läget genom att kampen oavbrutet var oavgjord;
och fyllda med fruktan lutade de med kroppen
liksom med tanken åt olika håll, ty de voro lika
nära att undkomma som att gå under. I den
athenska hären kunde man, så länge sjöstriden var
oavgjord, höra på en gång jämmer- och glädjeskrin
av segrare och besegrade och allt som i en stor
fara en stor krigshär i många former måste ge
uttryck åt.
Samma liv och värme möter också, då
Thukydides beskriver den slutliga
katastrofen för athenarnas här på Sicilien, när
han talar om inbördeskrigets ohyggligheter
på Kerkyra och om krigets »pathologia» i
allmänhet, när han karakteriserar
politikerna i Athen från Perikles till Kleon, när
han skildrar de moraliska följderna av
pesten i Athen 430, när han låter Perikles
tala om nödvändigheten av kriget och
rättfärdiga den athenska hegemonin och
framför allt då han låter honom utveckla den
djupare innebörden av den athenska
demokratien i det berömda griftetalet över de
fallna athenarna.
De offentliga talen hos Thukydides lära
vi oss småningom att klarare fatta. Förut
ansåg man, att med lika stor noggrannhet
som han nedlagt på beskrivningen av
krigshändelserna, han lika troget försökt
återgiva olika politikers och fältherrars ord.
Men senare undersökningar ha visat, att
Thukydides låter varje talare tala, icke
som han i verkligheten talat, icke ens
tillnärmelsevis, utan såsom han borde hava
talat för att uttrycka vad det historiska
ögonblicket krävde och tillika vad talarens
allmänna ställning fordrade vis-à-vis de
politiska och militära spörsmålen.
Tvivelsutan torde i verkligheten talare ha funnits,
som icke kommit att klart fatta hela
betydelsen av det ifrågavarande ögonblicket,
vare sig de ej hade förmågan att inse denna
eller lidelserna fördunklade deras
uppfattning. Andra åter torde icke ansett
ändamålsenligt att för hela världen yppa vad
de insett. För Thukydides är allt detta lik-
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
