Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
därför att den innehåller två virtuosroller
för de båda eminenta scenartisterna Lars
Hanson och Inga Tidblad. Jacques De val är
en av parisboulevardens händigaste
pjäsfabrikörer, och även stockholmspubliken har i
gott minne stycken som »Etienne», »Fröken»
och »Tovaritch». Din ungdoms hustru är av
betydligt enklare virke. Mannen, hustrun,
älskaren — den gamla uttjänta och alltid nya
treklangen, här varierad så, att mannen osedd
råkar avlyssna de andras giftmordsplaner mot
honom. Hans värld störtar samman ■—• det
kan man inte förtänka honom! — och av
avsmak för livet, kärleken och vänskapen
beslutar han hålla god min i elakt spel. Under
publikens och rivalens andlösa spänning
tömmer han den som vi tror förgiftade tekoppen,
och så faller ridån. När den går upp för nästa
akt, mår han alltjämt utmärkt, och det är
just det som är styckets poäng, hela poängen,
enda poängen! I sista stund har modet svikit
hustrun, och nu avvecklas det hela i godo,
älskaren körs på porten och makarna hittar
tillbaka till varandra.
Denna mer än lovligt enkla Grand
Guignol-dramatik fick ett slags berättigande och blev
trots allt underhållande teater, därför att
Lars Hanson och Inga Tidblad lånat sin konst
åt att ge liv åt det parisiska småborgarparet
Jösse — han i Herriot-mask och en smula för
auktoritativ, för överlägsen för den
visserligen kloke, godhjärtade och hemtrevlige
hustomte han hade att framställa — hon fullt
samstämmig med det anspända väsendet hos
denna barnlösa, något försummade hustru,
som börjat rädas årens flykt och
vaneäktenskapets händelselöshet. Som den sjuklige
unge älskaren, till hälften barn i huset, var
Bengt Eklund tämligen omöjlig, dels därför
att han alldeles saknade den sensuella charm
som ensam kunde ha förklarat Fernandes
halvt erotiska, halvt moderliga känslor för
honom, dels därför att regien tillåtit honom
att lägga spelet så långt ut i det farsartat
nervösa och uppskärrade att han genast
skulle ha avslöjat sig själv för en fem års
barnunge, långt mera då för den förståndige M.
Jösse. Georg Magnusson hade fått god fason
på sin parisiska småborgarinteriör av
kombinerad matsal och salong, men Rune
Carlsten hade som regissör inte vårdat sig mer
om lokalfärgens detaljer än att M. Jösse
kunde läsa om en fartygsolycka i — »Les
nouvelles littéraires».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
