Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
rerats just av de amerikanska
negerförföljelserna. Jag hade tidigare sett stycket i Paris
men är glad över att den svenska
föreställningen i Göran Genteles regi var mera vårdad
och ägde vida mer atmosfär. Särskilt fick man
här det önskvärda intrycket av kvävande
sydländsk hetta, vari den vita pöbelns lidelser
drivs upp till kokpunkten. Det spelades
hyggligt över lag. Ulla Smidje fick fram det goda
hjärtelaget och den oförvillade rättskänslan
hos den lilla slampan, som omtöcknas först
av den patentpatriotiska demagogi varmed
alla offentliga anständighetsbegrepp ställs på
huvudet, men det borde väl också ha funnits
något av katta hos henne, som skulle hört
ihop med hennes hantering och förklarat
hennes makt över den lynchlystne
miljonärslymmeln. Olof Sandborg hade som senatorn all
den oljiga pondus som ligger i rollen, och han
lyckades göra åskådaren färdig att kräkas
över den gamle herrns förljugenhet, över den
vidriga pragmatism, enligt vilken det inom
samhällslivet existerar en »sanning av första
ordningen» och en så kallad »högre sanning»,
i realiteten liktydig med den egna rasens,
klassens eller familjens intressen, draperade i
statsnyttans mantel. Kurt-Olof Sundström
gestaltade med kuslig åskådlighet den
nazistiske överklassynglingen, hos vilken
purita-nism och sadism ingått en sådan osökt
förening. Det är roligt när en välmotiverad och
skicklig satir går hem!
*
Efter jungfruleken — gumleken. Som
prosaist är ju Lars Ahlin ett av de främsta
namnen i fyrtiotalisternas livskraftiga falang,
och han debuterade nu som dramatiker
med Lekpaus, som blev höstsäsongens sista
kvällsprogram på Dramatens lilla seen. På
ett bättre landsortspensionat, ett samhälle
i drivhus-skepnad och med dess unkna
luft, bor sex åldrande, ensamma damer. En
av dem, författarinnan Harriet Löfv, som
plågas av sin egen improduktivitet, försöker
förströ dem i deras trista väntan på döden
och lurar in dem i ett slags lek, men leken
blir allvar, inte minst för henne själv, och
formar sig slutligen till hennes egen
självuppgörelse. Pjäsen rymmer en medkänsla
med ålderdomen, en fin förståelse för
åldrandets tragik, som är överraskande och
sympatisk hos en så ung författare, men också ett
stycke kulturkritik: i medeltidens kristna
enhetskultur behövde gamla ensamma kvinnor
inte känna sig överflödiga och utestängda!
Vikten av att se sina nederlag i ögonen och
acceptera dem är för övrigt en tes som är oss
välbekant från Ahlins böcker. Men dialogen
är ställvis rätt litterär, och författaren har
inte heller här lyckats frigöra sig från
benägenheten att överdriva medvetenheten hos
sina personnager, att överkommentera.
Rudolf Wendbladh hade i sin regi tagit
med varsam hand på de spexigt makabra
upptåg, som avser att satirisera den
sekulariserade människans kvasireligiösa behov —
det ena i luciavitt, det andra i nunnesvart —
och på den centrala seen där det sker ett
försök till helbrägdagörelse som visar sig vara
»over Evne». Förtjänsten av att detta inte
blev enbart pinsamt tillkommer eljest främst
Elsa Widborg, som det var en fröjd att återså
på scenen efter tjugofem år, och som med sin
varma stämma och sina strålande, mörka
ögon fick fram den innebrända sensualismen
hos syster Klara, före detta sjuksköterska.
Som en drunknande klamrar hon sig fast vid
en ung tjänsteflickas tro för att vinna bot
för sitt lyte, men kanske var skådespelerskan
allra mest gripande i den korta scenen som
den förkrossade, förhärjade gamla kvinnan
som släpar sig fram på käppar. Som den lätt
nerdekade och alkoholiserade författarinnan
var Elsa Carlsson bra i början — galghumorn
tolkade hon utmärkt — men hon behöll inte
riktigt greppet om rollen i fortsättningen, då
den naturliga godheten ska bryta fram och
paras med en viss intellektuell överlägsenhet,
förmågan till klarsynt och ödmjuk
självrannsakan. En alldeles briljant prestation gjorde
Signe Envall som en snattande, förljugen och
fjompig lärarinna, och dråplig både att skåda
och höra var Tekla Sjöblom som en högadlig
och struntförnäm hyena, två spirituella
karikatyrer. Däremot gick Signe Wirff inte i land
med divafasonerna och chosigheten hos den
bottenlöst själviska och självupptagna gamla
skådespelerskan, som alltid försummat sin
dotter för sina kärleksaffärer. Maj-Britt
Nilsson kunde tyckas äga stora förutsättningar i
apparition och naturell för att spela dottern,
vars uppskruvade lust att uppoffra sig och
vars av moderns leverne betingade livsskräck
Harriet Löfv lyckas övervinna, men för mitt
öra lät det som om den unga aktrisen satt fast i
tonfallen från »Jungfruleken». Att unga Merit
Liebegren förmåddes att draga sig ur
gumleken, kändes i alla fall som en lättnad.
*
133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1949/0155.html
