Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Peer Gynt-musiken. Av Bo Wallner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo W all n e r
den senare skapat en romans i folkton med
ett tydligt krav att få en konsertmässig, eller
åtminstone musikaliskt konstfull återgivning,
har Saeveruds utformning direkt anknutits
till folkmusiken. Visan är enstämmig med det
karakteristiska kvintintervallet som
incitament i den inledande, hornlåtsimmiterande
dialogen mellan horn och oboe. Växlingarna
i taktart och mellan dur och moll för tankarna
till de folkliga sångerskornas
melodifabulering och svävande intonation. Saeveruds
Solveigs-sang är den nya föreställningens
musikaliska höjdpunkt: egenartad på ett
ursprungligt sätt, innerlig och gripande.
Saeveruds syn på Aases död är det kanske
intressantaste avsnittet i den redan citerade
kommentaren. Tonsättaren skriver: »Ibsen
skriv at Peer sit med ryggen til sengi åt mori
og køyrer i fantasien i veg med Grane. Er det
då rett at musikken skal lata mor Aase vera
hovedpersonen ? Kann ein brigda scena so
Peer og kjem med, og det vert spel millom
dei tvo mosette maktene som møtest i dei
same tonane, men med ulik tyding.» Därefter
beskriver Saeverud den musikaliska
utformningen: »Når orkestret leikar innpå hovslag
som fører Peer Gynt gladeleg inn i ei endelaus
fantasiverd, so varsler ein makaber
attåt-klang at dei same hovslagi og fører mor Aase
mot aeva. Når Peer ovmodig legg Vårherre
desse ordi i munnen: Hald opp med det
kjøke-meister-våset. Ho Åse skal sleppe fritt, so
melder ein mektig støyt i basunen Vårherre;
men samstundes vert det dødsbasunen som
lyder, og mor Aase slepp fritt.» I sin nya
gestalt är scenen ett utmärkt exempel på hur
en modernt orienterad musiker ser på de
scenmusikaliska problemen. Musikens
uppgift är inte att skaffa sig makten, inte att
dominera utan endast att ytterligare betona
stämningens särart. Man kan naturligtvis
rikta en anmärkning mot Griegs musik på
denna punkt, att den tar initiativet, vilket
ju blivit än mer problematiskt som den till
sin grundstämning är lyriskt-elegisk och
alltså ganska fjärran från den ibsenska texten.
Samtidigt kan kritiken emellertid bli beröm:
kanske är Griegs musik till Aases död högre
och starkare än Ibsens dikt? Eller är det en
inför denna speciellt ömtåliga situation
vane-tänkande publik som framtvingar tonens
herravälde över ordet?
Förspelet till Afrikascenerna utgöres i
Griegs version av det orkesterstycke som i
svitens form kallas »Morgonstämning», en
sval pastoral som står fullständigt isolerad i
förhållande till de revymässiga upptågen i
aktens början. Ibsen hade på denna punkt i
dramat uttryckt en särskild önskan: ett
pot-purri på nationalsånger. Idén förkastades av
Grieg men har accepterats av Saeverud, som
skrivit en kontrapunktisk bollning med
Mar-seljäsen, Yankeedoodledandy, Du gamla, du
fria etc. Om stycket trots det starka ironiska
anslaget har svårt att övertyga, är felet
knappast tonsättarens utan Ibsens. Man vill gärna
tro att endast en föga musikalisk människa
kunnat komma på en sådan idé, vilken god
dramatisk tanke som än kan ligga bakom. -—
En av de största omkastningarna har skett
beträffande Anitra, hos Grieg beledsagad av
en graciös, på några ställen en aning vemodig
musik, hos Saeverud av en primitivt
trummande, orientaliskt färgad burlesk. Och
denna nya tolkning måste vara den rätta. I
texten heter det ju »Hun har noget
ekstravagante former, — ikke ganske stemmende
med skønhedens normer; — Hendes fødder
—-de er ikke ganske rene; ikke armene heller;
isaer den ene.»
Vern är då Harald Saeverud, mannen som
fick uppdraget att »överträffa» Grieg? Hans
position kan helt kort sammanfattas sålunda.
Jämte Fartein Valen är Saeverud sitt lands
främste tonsättare i modern tid, en
Rosenbergs och en Nystroems like. Ett
självständigt, egenartat temperament med djupa
rötter i den norska naturen. Kontakten med
naturen gör att man sitter fast i sadeln, yttrade
han en gång i en radiointervju. Härom
vittnar inte bara Solveigs sang, utan också den
överlägset utformade dansmusiken till
bröllopsscenen vid Hæggstad, »Faens femsteg»,
»Brureslått» och »Hotaren».
Grieg eller Saeverud? Det har varit den
stående frågan i den pågående Peer
Gynt-debatten. Det vore riktigare att fråga: vilken
tillhör framtiden, den traditionella eller den
avromantiserade Peer Gyntuppfattningen? Ty
trots sin genialitet och trots sin popularitet
— en viktig faktor att räkna med — är Griegs
musik omöjlig i den nya föreställningen. Här
är Saeveruds musik den enda tänkbara. Ett
samband finns emellertid mellan Ibsen och
Grieg, ett samband som ingen kan bryta: de
två tillhör samma tid, och den gemenskapen
kommer kanske en gång att synas
väsentligare än alla de skiljaktigheter i konst- och
livsinställning mellan dem för vilka vi ännu
är lyhörda.
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
