Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Den moderna fransk-canadensiska litteraturen. Av E. Bendz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. Bendz
Gabrielle Roy.
primitiva och omänskligt hårda tillvaro lever
åter i tusen spännande och gripande episoder.)
En auktoritativ kritiker, Victor Barbeau,
utgivare av Liaison, har formulerat de
historiska och sociala fakta, som utgör
grundvalen för denna litterära inriktning, i några
koncisa satser: »(nous sommes) foncièrement une
terre et un peuple de paysans», »nous sommes
liés irrévocablement à la terre», »Le fait français
d’Amérique est un fait paysan». Likväl har
man (och inte minst den citerade förf.) fått
ögonen öppna för faran av en ensidigt
provinsiell orientering av de produktiva krafterna.
Man börjar bli lite utledsen på denna alltför
idylliska och banalt utpyntade rusticitet, som
inte längre finner gensvar hos publiken.
Samma historia upprepas här som överallt i
världen om också i långsammare tempo.
Canada är inte som förr i främsta rummet ett
jordbruksland. Industrialiseringen går inte att
hejda, en inre migration pågår oavlåtligt från
landet till fabrikssamhällena, nya livsformer,
nya yrkesklasser, ett helt annat
människoslag pockar på att göra sin stämma hörd.
En litteratur av urban och i enstaka fall
kosmopolitisk typ med sitt centrum i
miljonstaden Montréals och det urfranska Québecs
intelligens- och journalistkretsar är på god
väg att differentieras ut från den traditionellt
regionalistiska och kan redan uppvisa
märkliga resultat.
Den unga fransk-canadensiska litteraturen
för emellertid en strid på flera »fronter». Den
har att värja sig inte endast mot sina egna
tendenser till partikularism och tematisk
ensidighet, utan mot faran av alltför
dominerande påverkningar utifrån. Den kulturella
försvarslinjen löper nu inte längre (bortsett
från språket) mot landets engelsktalande
invånare, som snarast nonchaleras, utan mot
den stora republiken i söder och mot —
Frankrike. Risken för en liten fransk enklav
om 4 milj. människor att efter något
århundrade uppslukas av det amerikanska folkhavet
är så uppenbar att alla kommentarer är
onödiga, liksom alla försök att förutsäga utgången.
Vad förhållandet till det aktuella Frankrike
angår, är situationen komplicerad och inte
så lite ömtålig. Den politiska bakgrunden är
föga lämpad för utväxling av
sympatiyttringar. Fransk-canadensarna, som stått
utanför hela den demokratiska utvecklingen i
moderlandet under 1800-talet, kände sig närmast
dragna till Vichy och gav sin fulla anslutning
till Marskalkens moraliska
återuppbyggnadsprogram; gaullisternas agitation väckte ingen
anklang, den radikalt betonade
motståndsrörelsen snarast aversion och misstro. I
Canada vill man ingenting ha att skaffa med
dessa internt franska affärer. Charbonneau
skriver i sin broschyr »La France et nous»
(1947): »Frankrike har ägt och äger alltjämt
vår sympati, men vi bör akta oss för att följa
en del av fransmännen i ofördragsamhet,
söndring och hat. . . I Canada har ett betyg
som motståndsman inte samma betydelse som
i Frankrike: i våra ögon är en sådan helt
enkelt en person, som gjort sin plikt i kriget.»
Han avvisar varje »inblandning av känsloskäl
i den litterära diskussionen» och vägrar att
sätta likhetstecken mellan Frankrike och »ett
litet gäng exploatörer av sitt eget hjältemod»
(Aragon & consortes), som »slår mynt av sin
roll i motståndsrörelsen för att skaffa sig
prestige och inflytande».
Förf. kan på grund av sin ställning
betraktas som en kvalificerad talesman för en
utbredd opinion och vad som ger ökad pondus
åt hans omdömen är att han här tar till orda
med en viss självövervinnelse: personligen
och politiskt var han övertygad gaullist och
lika oförstående för Maurras och hans
meningsfränder som för Hitler själv eller Franco. Men
med fransmännens nationella uppgörelser vill
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
