Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Den moderna fransk-canadensiska litteraturen. Av E. Bendz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. Bendz
ning, som förråder deras nationalitet eller
lokala hemort. Andra däremot låter t. ex. —
och med full rätt f. ö. -— bönderna tala som i
verkliga livet och gör ingenting för att »hyfsa»
deras mustiga tungomål. En del har
försiktigtvis försett sina böcker med förklarande noter.
I stort sett har skriftspråket utvecklat sig
ur de västfranska dialekter, som de första
invandrarna hade med sig, och följaktligen
möter vi, jämsides med nybildningar, en mängd
ålderdomliga eller provinsiella termer och
talesätt, som dött ut i riksfranskan, och t.o.m.
stavningssätt, som svarar mot i Canada ännu
gängse, folkliga uttalsvanor. Man lär sig
snart nog att jrette, drette, laite, icitte, à soir
betyder resp. froid, droit, laid, ici, ce soir
o. s. v., eller att crère representerar det i
Frankrike föråldrade uttalet av croir. Mene
hur kan man ana t. ex. att couque betyder
cuisinier, att jongleux är distrait, att hard är
ett namn för svartpoppel och prime detsamma
som vif, fougueux? Ett och annat gissar man
ju och det finns speciallexika — och f. ö. är
allt detta bagateller.
Syntaxen vållar däremot puristerna svåra
bekymmer. En skriver: »Vår syntax
avlägsnar sig mer och mer från franskan för att
närma sig engelskan. . . den är allvarligt
hotad: jag menar den franska man möter i tid-
ningar, samtal, korrespondens och
affärsreklamer.» Frestelsen att låna ord är
naturligtvis ännu mera påtaglig, men det gäller
närmast folk i gemen. Den bildade klassen vill
bevara sin franska ren och skyr alla onödiga
lån. B. Brunet skriver: »När vi hunnit fram
till vår egen tid, skall vi finna att våra bättre
författares språk är detsamma som de
franskas. Man får vara bra fördomsfull för
att upptäcka någon nämnvärd skillnad.»
André Siegfried, en grundlig kännare av
Canada, vittnar för sin del (»Canada, puissance
internationale», 1947): »Den canadensiska
franskan är ett gott franskt landsortsspråk,
som visat vad det duger till och blivit
avsevärt renare under de sista 30 åren. Hos
bönderna har den bevarat sin äkta must av jord;
i bildade kretsar talas en felfri franska.»
Alltnog: det »lönar sig» även för oss att
stifta bekantskap med denna unga
transoceana litteratur. Den liknar ingen annan. Den
har gjort sina lärospån och kämpat sig fram
genom tekniska och andra hinder till ett eget
liv. Charbonneau skrev till mig: »Kanske blir
det möjligt en dag att utveckla de litterära
förbindelserna mellan våra båda länder.» Vi
har ingen som helst anledning att ställa oss
avvisande mot en sådan invit.
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
