Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Landskapsskildringen i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Av Erland Lagerroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erland Lagerroth
for det tills löjtnanten lät bygga muren av
grussäckar.
Den uttorkade Svartsjön, den dynamiska
dammen och även den lilla älven Ämtan, som
efter varje större regn översvämmade
Mår-backas åkrar, har lärt Selma Lagerlöf att på
ett sätt, som mången geograf kan avundas
henne, se ett landskaps historia. De ha visat
henne, att naturen utvecklas och förändras,
att ett landskaps utseende inte under alla
tider är detsamma.
Selma Lagerlöf är inte i främsta rummet
lyrisk naturskald, som uppehåller sig vid
stämningar, färger och smådrag inom ett
mycket litet område, utan hon berättar om
de stora dragen i ett landskap. Hon har en
oförliknelig förmåga att pregnant
karakterisera sjöar och floder, slätter och berg, hav
och land, skog och bygd, deras förhållande
sinsemellan och till olika levande varelser.
Kapitlet Landskapet i Gösta Berlings saga
är hennes första stora verk i den stilen. Det
var denna förmåga, som gjorde henne mer
än andra lämpad att skildra hela Sveriges
geografi i en läsebok.
Selma Lagerlöf hade en starkt eidetisk
fantasi.1 Hon har många gånger gjort sig
själv till medelpunkten i så tydliga och skarpa
magasinerade bilder, att hon försatts till en
helt annan del av sitt liv än den, i vilken hon
för tillfället befann sig. Ett exempel härpå är
hennes förflyttning från borggården i
Stockholm till morfaderns hus i Filipstad.
(Mår-backa III).
Det är just Selma Lagerlöfs eidetiska fantasi,
som ger landskapen i Nils Holgersson den
skärpa och tydlighet, som hos läsaren förmår
alstra en så livlig och levande minnesbild, att
han lång tid efter läsningen ser de svenska
landskapen just som denna bild.
Ett av de mest uppmärksammade dragen i
Selma Lagerlöfs diktning är, att hon använder
ord om döda ting, som vanligen endast brukas
om levande varelser. Här skall endast
påpekas, att det vanligen är de stora
landskapsbildande enheterna, som på så sätt får liv
(se t. ex. »Landskapet» i Gösta Berlings saga
och »Dalälven» i Nils Holgersson).
Selma Lagerlöfs karaktär av skicklig
verklighetsiakttagare, hennes starkt eidetiska
fantasi, hennes förmåga att se liv i naturen är
alltsammans drag i hennes säregna
begåvning, under uppväxttiden uppväckt och upp-
1 Jfr Wordsworths termer »imagination» och »fancy».
övad av umgänget med naturen och
berättarkonsten. Hon behärskar »ett större register
av förnimmelsemöjligheter än andra». (Elin
Wägner). Hon står närmare den tidiga
människan med hennes naiva syn på omvärlden
än vi vanliga nutidsmänniskor, som är fångar
i det system av halvsanningar, som bildas av
de en gång fastställda ord och begrepp, som
gör vår omgivning död för oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
