Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Landskapsskildringen i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Av Erland Lagerroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Landskapsskildringen
Nils Holgersson är medelpunkten i en
egenartad värld, Tummetotts, där allting ses
i grodperspektiv. I den går det bra att
gömma sig under ett tistelblad eller i en
portör och att äta ett par nypon till middag,
men vårbäckar och kullerstenar är svåra
hinder, när man skall ta sig fram.
I sagan om Tummelisa har H. C. Andersen
och i Gullivers resor Swift framställt sådana
grodperspektivvärldar. Om man jämför deras
skildringar med Tummetotts saga, finner man,
att det i Nils Holgersson ges förhållandevis
sparsamma antydningar om lilliputvärlden och
att det är genom pojkens relativt storvuxna
djurvänners eller rentav genom en människas
ögon, som hans omgivning vanligen ses. Ibland
kan Selma Lagerlöf samla sig till att skildra
Tumetotts syn på tingen, såsom i berättelsen
om samtalet på gräskanten i månskenet i
Mårbackas trädgård mellan kattugglan och
den på små äppleflisor mumsande Nils
Holgersson (49), men sådana partier är ganska
sällsynta. Det får emellertid nog anses lyckligt,
att Selma Lagerlöf ej begagnade sig oftare av
de oändliga möjligheter, som Tummetotts
värld erbjuder en fantasifull författarinna,
ty då hade kanske de resande, inom
läsebokens givna storleksram, aldrig kommit
längre än till det prasslande boklövet vid
Vombsjön.
Selma Lagerlöf använder djurmotivet i ett
klart medvetet syfte: »Det är alltså min
mening», skriver hon till Dalin (Ahlström
184), »att göra historier om storkar och råttor
för att få skildra ett gammalt slott och en
andhistoria för att få tala om sjön Tåkern och
så vidare, om rävar och älgar och björnar
för att få tala om de lokaler, i vilka de vistas.»
Det mest karakteristiska för läsebokens
djur och därmed för det sätt, på vilket de
betraktar omvärlden är, att de liksom
Djungelbokens djur inte liknar några
söndags-promenerande stadsbor. Det får Nils
Holgersson lära sig av mor Akka i Övedsklosters park.
De måste vara spänstiga och starka för att
kunna tåla hårda strapatser under vintrars
och oväders påfrestningar, och de skall alltid
ge noggrant akt på allting i naturen, dels för
att kunna skydda sig mot anfallande, dels
för att själva speja efter föda. En viss
förståelse och känsla för en sådan världsbild
hade Selma Lagerlöf kunnat få under sin
barndoms lekar i Mårbackas omgivningar
(jfr Mårbacka I kap. Gossar och flickor).
Bland de många utsökta djurhistorierna
Så här — och ännu
fruktansvärdare, ty detta är en kopparorm—■
måste Tummetott ha upplevt
sno-ken Hjälplös i den dr amatiska
striden på Kolmården.
Ur STF:s bildarkiv. Foto: G. Forsberg.
skall jag här endast nämna det stora
skogskapitlet Kärrs och Gråfälls saga. Karr,
jakthunden, demonstrerar skogen på Kolmården
för den tama älgen Gråfäll. I den månljusa
sommarnatten vandrar de från den mörka,
tätvuxna granskogen till den öppna mossen
med tuvor och gungflyn. De stannar under
lövskogens höga tak, de tar sig ett nattligt
bad i den dimomflutna skogssjön, och
Gråfäll gör en stormig bekantskap med sina vilda
stamfränder.
Djuren får ibland också direkt tala om för
pojken, hur det landskap ser ut, där de är
hemma, och detta förträffliga uppslag hindrar
flygningarna att bli enformiga.
Det finns i Nils Holgersson ett särskilt
sätt att se på landskapet, som är gemensamt
för pojken och hans bevingade vänner och
som är av den allra största betydelse för
landskapsskildringen. Det är
fågelperspektivet.
Selma Lagerlöf har själv påpekat, att hon
fått idén till gåsresan från en berättelse, som
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
