Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Uppsala som konststad. Av Torsten Bergmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uppsala som konststad
ambulerande tillvaro mellan de olika
nationslokalerna tills den 1948 fick hyra-en
»egen» lokal i Stadsbibliotekets källare,
ursprungligen ett par skyddsrum, som
provisoriskt iordningställdes som
utställningslokal. Där kan också föreningens
konstsamlingar visas mellan utställningarna.
Denna »konsthall» saknar helt och hållet
dagsljus. Den artificiella belysningen med
lysrör åstadkommer emellertid ett för
måleri så ogynnsamt ljus att många
konstnärer drar sig för att använda lokalen.
Upplands konstförening med sin
konsthall vid »rive gauche», i den borgerliga
delen av staden, är i första hand forum för
det i inskränkt mening lokala konstlivet,
omhändertagare av landskapets egna
konstnärer. Den dubbla uppgiften att tjäna dels
publiken och dels konstnärerna ställer den
inför problem som säkert är välbekanta
för många andra platser där det finns en
konstförening och en krets av lokala
målar-förmågor. Det är närmast utopiskt att
föreställa sig att en dylik konstförening skulle
våga och kunna till varje pris hålla en hög
nivå på sina utställningar, eftersom detta
ofelbart skulle medföra att föreningen
måste stöta sig med de svagare
konstnärerna och samtidigt mista en del av sin
publik. Konstföreningen har sin förankring
helt och hållet i borgerligheten och diverse
därav betingade hänsyn att ta. I stället
för att stöta bort de sämre konstnärerna
kommer den att stöta sig med de bästa,
kanske utan att vilja det, utan att veta
det. Som det nu är bidrar Upplands
konstförening att till en viss grad
konservera den reaktionära smaken, trots ett och
annat företag i radikalare riktning. Dess
existens är ju dock i och för sig en positiv
faktor. Till det värdefulla i dess
verksamhet måste man räkna den outtröttliga
entusiasm som Marita Lindgren-Fridell visar
i sina pedagogiska demonstrationer för
allmänheten och för skolklasser av föreningens
utställningar i Uppsala och på landsbygden.
Harald Markson. Påskris och
nerium. 1949-
Något som i de flesta landsortsstäder
brukar sabotera möjligheterna för ett sunt
konstliv är en dilettantisk,
grönköpings-mässig kritik i ortstidningarna. Så är
förhållandet lyckligtvis inte i Uppsala. Stig
Carlbring i Uppsala Nya Tidning har en
elegant penna, som han dock ibland
hanterar med så stor skicklighet att det är
svårt att veta vad han i själ och hjärta har
för mening. Redaktör Carlbring är också
stadens representant i styrelsen för
Upplands konstförening. I Lidningen Uppsala
skriver Ingrid Johansson, licentiat i
konsthistoria, samvetsgrant och pålitligt. Vet
hon någon gång inte vad hon skall tycka
kan hon alltid tala om hur den utställda
konsten ser ut och göra någon slags
konsthistorisk placering. Det går alltså inte för
vem som helst att komma med en
utställning till Uppsala och hoppas på god
kritik och goda försäljningsresultat.
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
