Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Oscarisk idyll. Några bilder från hovlivet på Drottningholm, Rosendal och Sofiero under 1880-talet. Av August Stjernstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar i sk idyll
att af den anledningen söka förekomma en
vensterregering hade väl föga lönt mödan
med den konstitution, som fanns; förr eller
senare hade det blifvit nödvändigt.
Jag har relaterat detta, emedan det
intresserade mig att höra, huru distinkt
Prinsen formulerade sin uppfattning derom,
och jag måste hålla med honom i det
afseendet. Sedan kommo vi in på ett
resonemang om det berättigade eller icke i det
norska vensterpartiets unionella
uppfattning, och då gingo förstås våra åsigter
betydligt i sär.
Början af åttiotalet var på
skönlitteraturens område Röda rummets och den nya
realismens tidsålder. Det skulle ej dröja
så fasligt många år, innan reaktionen kom,
men för närvarande var lösenordet bland
de unga: natur, ohöljd, hänsynslös natur.
Och i sitt sträfvande derefter drog man
fram det groteska, det fula, det obehagliga
och frånstötande — det var den fula
naturen, man hade kommit underfund med och
fann så märkvärdig och intressant, att man
alldeles förbisåg, att det fanns oändligt
mycket annat, som också var lika mycket
natur, fast det var både fint och vackert.
Vi voro ofta inne på de där ämnena.
Prins Eugen hade läst de nya böckerna
och var i hög grad tilltalad av Strindbergs
idéer. Prinsens natur var så mycket som
möjligt emot all slags humbug och allt
slags grannlåtsmakeri. »Jag kan inte med,
att de göra sig så onödigt gentila»,
förklarade han en gång, då det var fråga om
stilen och uttryckssättet i ett arbete, som
han läst. Han tyckte om det enkla och det,
som gick rakt på saken, och han ansåg
den nya inriktningen i litteraturen leda
åt rätta hållet. Öfverdriften, ensidigheten,
som jag ofvan påpekat, såg han ej, och
han var visst icke den ende i det fallet.
Men Prins Eugen var en konstnärsnatur,
och jag märkte snart, att teori och praktik
icke alltid gingo jämsides med hvarandra.
Ett annat ämne, som några gånger ut-
Prins Eugen som underlöjtnant.
gjorde ämnet för våra samtal, var Darwin
och Hæckel. Prinsen var i hög grad
intresserad af deras läror och sade en gång, —
ehuru jag tror, att det var vid en senare
tidpunkt — att den sistnämndes bok,
Naturlig Skapelsehistoria, hade gjort
åtskilligt klart för honom, som han förut
tyckt vara dunkelt och obegripligt.
Emellertid känner jag ej Prinsens egen
ställning till de frågor, det här gällde
— eller den världsförklaring han
personligen omfattade. Vid denna tidpunkt, vid
hans dåvarande ålder hade han väl, som
naturligt är, ej bildat sig någon bestämd
åsigt, •— han var ännu blott sökande —
att han gjorde detta med mycket allvar
och af inre behof, det tror jag mig både
vid detta och vid senare tillfällen hafva
kunnat iakttaga.
Från 1885 finnes inga anteckningar i behåll
men deremot från juli månad 1886, .då min far
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
