Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Det möjligas konst. Svenska romaner 1948—1949. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Staffan
Björck
Olle Hedberg fann han som vanligt blick
för ungdomens fraischa poesi men än mer för
dess banalitet, och det starkaste intrycket
gjorde den oväntade expositionen av den
verserade människans dubbelnatur. Fritz
Thorén tilltalade genom att ge sina figurer
moralisk medvetenhet och gemenskapsvilja, men
han insiktsfulla »Äktenskap» spolierades av
konstnärliga brister, främst en påträngande
tydlighet och utförlighet på en, särskilt i
dialogen, okänslig prosa. En annan
kärlekspsykolog Per Erik Rundquist befanns starkt
påverkad av ett hektiskt 40-talsmaner, som
givit något andfått åt hans eljest så
välmodu-lerade diktion. Men greppet om människorna
var friskare än vanligt i äktenskapsromanen
»De små vid havet», som handlade om ett
erotiskt utbrytningsförsök, från början dömt att
misslyckas. Hos Hans Botwid härskade en
beklämmande psykologisk determinism: man
fick bevittna hur en hustru metodiskt ödelade
sin makes liv. Då rådde en ljusare ton i Eva
Hillbäcks »Klämtande sommar» vars
bitterljuva kärleksskildring var förlagd till den sista
fredssommaren 1939. Kontrahenterna var en
ung svenska och en ung irländare, och det
talades mycket om mänsklig frihetsutveckling
över nationsgränserna. Det fanns åtskilligt
förskruvat i den lilla romanen men därbredvid
en fågelaktig grace. Ett likartat
helhetsomdöme framkallade Erland Josephsons
»Ensam och fri». Den lyriska drömstilen
applicerades här på ett välbekant fall: flickan Rakel
hade blivit bränd för kärleken i sitt första
förhållande, och faderns vänliga likgiltighet hade
dödat något annat hos henne. Från icke mindre
bittra förutsättningar kom ynglingen Jakob,
och först efter diverse rätt affekterat
iscensatta besvärjelser blev deras kärlek möjlig.
Medan många mellan- och efterkrigsromaner
skildrat en kärlek utan ande, sysslade Sven
Stolpe i sin andra katolska roman med en
kärlek utan kropp. Vår normale läsare
reagerade också inför denna extrem och fann
bokens huvudintresse på annat håll.
Moraliska problem dryftades i en klarsynt,
långt ifrån trosviss anda av flera författare.
Med den sinnrikaste instrumentationen skedde
det i Walter Ljungquists förbryllande
fantasiroman »Azalea», där en handfull
romanfigurer fick chansen att ge sin roman en
lyckligare lösning än dess författare tänkt sig,
men missbrukade sin frihet. Annorledes
nyktert lät Bo Bergman en gammal kvinna göra
upp sluträkningen över sitt liv och det ansvar
hon tagit på sig med att föda en son och fostra
honom utan far med en ensam mors
tyranniska kärlek. »Skulden» till sina föräldrars, till
sin egen, till sonens olycka efterfrågade fru
Martell med resignerad skärpa. Paul
Lindblom skildrade med en analys som i sin
knappa intellektualitet ställvis blev alltför
summarisk, hur kärleken upplöste det hatkomplex
som i åratal bestämt en mans hela handlande;
»Lång hämnd» hette denna korta roman. Töre
Zetterholm lät en lektor Ullbeck i orolig
självrannsakan leta samman orsakerna till
sonens politiska förvillelse och brottslighet.
Den innersta förklaringen fann fadern i sin
egen skeptiska ovilja till engagemang, vilken
drivit sonen i armarna på den brutalaste, mest
fordrande tron. »Krevad» var en intressant
och tekniskt skicklig roman; den
okronologiska värvningen av minnesmaterialet
erinrade man sig senast från Sandemose.
Fader-son-konflikten i Zetterholms bok
råkade ha stora likheter med ett av de många
motiven i Vilgot Sjömans voluminösa
debutroman. Också där brot till sist en försonande
ton igenom men först sedan livets prekära
sidor grundligt redovisats. Ett mindre seriöst
samhällsperspektiv gav Erik Norlander,
vars bok också tycktes anvisa en utväg ur
nöden och ledan. Detta i motsats till Hans
Bergrahms andra roman, i vilken en rad
mänskor rörde sig om varandra i själens
obotliga ensamhet men mestadels också utan
kroppens lust.
Porträtt av ett ensamt medvetande gav
redan flera av de nämnda böckerna, t. ex. Tora
Dahls eller Bo Bergmans. En rad författare
drev denna introspektiva teknik ännu längre
och fixerade därmed olika arter av mänsklig
ensamhet och isolering. Så Sivar Arnér i
»Egil», en minutiös inventering av en mans
förnimmelser och föreställningar under en
dags lopp. Så Inga Collins i »Vaknatt» om
en ung kvinnas blick tillbaka på sitt fattiga
liv; här fanns fina ansatser, men de kvävdes
bl. a. under högar av fackpsykologi. Ännu
starkare renodlades det subjektiva fallet i
Carl Eric Nordbergs utsökt välskrivna
debutbok »Det korsfästa paradiset»: den lavin
av tvångstankar och tvångshandlingar som
drog fram över en medelålders man under hans
sista dygn före hospitalet, skildrades här med
en ihållande envishet utan en enda blick
utanför det sjuka jaget. Boken var nära nog
oläsbar men röjde en betydande talang. Mindre
koncentrerad men icke mindre tragisk var den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
