Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Det möjligas konst. Svenska romaner 1948—1949. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det möjligas konst
heller icke tagit ansvaret för en insidesbild av
den upproriske, förvildat sårige pojken
Jacques. I den mån den allvetande författaren
går in under den psykologiska realismens
bann, tar han lätt nog större lass i båten än
han orkar forsla i land.
Mindre risker ur denna synpunkt löper
Stolpe, så länge han sysslar med Erik Leopold.
Det är ingalunda den psykologiska
trovärdigheten men i stället den episka svikten som
äventyras av dennes långa självanalyser.
Visst låter det sig göra att med en av bokens
figurer ironisera över självhärlig litterär
teknik och romankonst över huvud taget, men
skriver man nu en roman, så kan man inte
förlita sig på att »läsaren följer med —•
tacksam och ivrig ■— även om romanen saknar all
spänning, bara han där finner andliga
erfarenheter, som han inte själv förmått göra».
Erfarenheten ensam gör ingen konst, ingen dikt,
så väl är det inte! -—- Med Erik Leopolds
intellektuella bildnings- och temperamentstyp
är väl Stolpes egen besläktad. I hans
försvarsmekanism känner förf. de invecklade låsen
och demonstrerar dem flitigt, för flitigt
måhända. Det är ingen ände på den
självkritiska observansen, och med undran finner
man, att boken om hur Erik Leopold fylles
med Gud, själv är fylld med Erik Leopold.
Den sysslar med mottagarapparaten och dess
funktion mer än med budskapet. Naturam
furca pellas ex.
En av de allra mest ambitiösa insatserna
på säsongens bokmarknad kom från
debutanten Vilgot Sjöman med romanen Lektorn.
Det är en uppvisning i stor- stil av litterära
färdigheter: inget av den moderna prosans
konstgrepp förblir oprövat på bokens nära
500 stora sidor, där alla sorters folk, tankar
och händelser strömmar fram. Titelfiguren,
lektor Thörner är en medelålders, ensam och
disharmonisk Stockholmslärare, som varken
trivs med sina elever eller med sin son, en
taggig och trotsig gymnasist. Kring dessa
båda grupperar sig en mängd andra
människor, som på ett eller annat sätt ingriper i
deras liv men som här ses inte bara från den
thörnerska sidan utan i sin egen mänskliga
situation.
Förknippningen av de olika enheterna i
romanen är inte alldeles osökt, och man
undgår inte heller känslan att den helt unge
författaren överskattat sin förmåga av
mångsidig inlevelse. Under bokens lopp gör han ett
dussin helt olika sorters personer till medier
för berättelsen och dechiffrerar
medvetenhetsflödet hos en handlarfru från Västergötland
lika flinkt som hos en katolsk pater (vars
närvaro kan göra det naturligt att tala om
Sjöman näst efter Stolpe). Smidigheten i denna
reproduktiva talang är oroväckande, men det
är ändå inte fingerfärdigheten man fäster sig
vid i »Lektorn». Sjömans människokunskap
liksom hans medel att gestalta den är väl till
stor del vunna och utvecklade på litterär väg,
men det finns i hans syn på människan en
värme och tillförsikt som man med stora
förväntningar observerar. Utan att han blundar
för någon av de krafter som tillsammans
dömer människan till ensamhetens misär
tvivlar han ändå inte på att det finns en
möjlighet för henne. »Någon har sett mig» — det
är den befriande erfarenhet lektorn gör, då
han tar farväl av en ung kvinna som korsat
hans väg, och den upplevelsen hjälper honom
också att bryta igenom den barriär som alltid
skilj t honom från sonen. Sjömans bok är en
förbehållsam gensaga mot pessimismen.
Till debutanten Sjömans läromästare hör
Lars Ahlin men framför allt novellisten, inte
den som skrivit Egen spis. Denna bok fick
genast namn om sig att vara överdådigt
humoristisk, 40-talets roligaste roman (vilket
nu inte vill säga så mycket). Att förf. själv
siktat på en bred publik är troligt; många av
poängerna ligger på den svenska
genomsnittsfilmens nivå, och i sin karikatyr arbetar Ahlin
här som eljest med breda penslar, drastiska
öknamn, groteska kroppsformer, stående
tal-egendomligheter, stilistisk brutalitet. Den
framgångsrike frikyrklige affärsmannen Lager
är icke till anläggningen någon orimlig typ,
men han blir det då han inför ett
kommunalval skall ådagalägga sin sedliga effektivitet
genom att sätta upp en »Stormtrupp mot
otuktigt kludd» (SMOK). Sådant verkar
nyårsrevy av allra enklaste slaget.
Den lustiga titel boken lockar med syftar
på att en viss Sara, som är ingift i
bohëm-familjen Lustig, inte vill dela det
gemensamma hushållet utan ha egen spis. Detta till
stor förtret för hennes make, den jovialiske
alkoholisten och glacemånglaren Harry. Då
och då vänder dennes flackande tanke tillbaka
till temat spisen, som alltså ger boken en viss
enhet. Men det sköra bandet tänjes oförfärat
åt alla håll, ty Ahlins fabulering saknar
konstnärlig censur. När han väl börjat berätta
löper det iväg för honom utan hejd. Då Harry
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
