Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
tycke tonats ner för starkt — i
överensstämmelse med Molanders benägenhet att ur
dramat utläsa en strävan till försoning och
underkastelse, som bara endels finns där och
in i det sista har att brottas med det
oförbätterliga rättshaveriet, det aldrig övervunna
självmedlidandet. En andra höjdpunkt i
föreställningen, kontrasterande mot
passagescenens, blev scenen vid den solbelysta
jägarhyddan under körsbärsträden, där
Jägaren fick läsa även Barnets roll, såsom
Strindberg en gång föreslog August Falck: det
sista återskenet av en förlorad idyll, där det
sötaktiga låg farligt nära men knappt mer
än tangerades, ett betagande
strålningsfenomen innan Jägaren-diktaren vandrar in
i Mörka skogen. Där förestår honom
ytterligare ett par uppgörelser: den med Kvinnan,
blind i sin oförmåga att fatta hans storhet, och
den med Frestaren, den guldsmidde och
ordensprydde, kanske en projektion av
kunglig sektern, den han en gång varit och kunnat
förbli, därest han inte valt den fattige och
ensamme revoltörens väg.
Jägarens roll uppfyller hela dramat, och
Lars Hanson — i slätrakad, lätt prästerlig
mask — stakade sig inte en sekund på den
väldiga läxan, mässade bara en aning
utanför jägarstugan men gjorde i det hela en
fullkomligt storslagen prestation. Han är ju
inte lyriker till temperamentet: desto mer
imponerande att han lyckades bära fram all
den lyrik rollen gömmer på, särskilt i början
och slutet, så att intet av dess hänförande
skönhet gick förlorad. Det dämpade och
resignerade i hans tolkning gav hela
föreställningen dess grundton. Med ojämförlig
auktoritet och överlägset kunnande
gestaltade han en grånad människa, som har
levat och lidit och blickar tillbaka på sitt
liv, ett stycke med möda bemästrad och
smärtsamt luttrad manlighet, där det likväl
ännu pyr av hatgnistor och glöder av
rättshaveri, en människa, en vox humana, som
tycks bära inom sig en hel värld av kärlek
och lidelser, fröjder och kval och nu håller
på att mogna för den stora enkelheten, för
slutuppgörelsen med livets herre.
De andra figurerna är snarast dubbleringar
av diktarjaget eller utspaltningar ur detta.
Olof Widgren som Japanen förkroppsligade
den milda, österländska livsvisdom, som
Strindberg drogs till i sina bättre stunder,
medan Vandrarens parti, sådant det tolkades
av Holger Löwenadler, blev en avgjord
svaghet i föreställningen. Skådespelarens repliker
ägde varken rymd eller djup; mig föreföll
det som om han ensam inte spelade
Strindberg utan anglosachsisk komedi, men jag
vet inte om felet var hans eller instruktionens.
Med den överdådige sällskapsbroder med
dragning åt det orgiastiska, som också rymdes
inom Strindberg, hade figuren i varje fall
inget gemensamt. John Ekman åstadkom
den rätta atmosfären av suggestiv kuslighet
kring själamördaren Möller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
