Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
förruttnelse, spelar med i människornas öden
och verkar medbestämmande på dem. Olof
Molander, som inte föreföll riktigt intresserad
av denna uppgift, hade i sin regi beskurit de
atmosfärskapande elementen och gjert det
hela mer sakligt och torrt. Aktindelningen hade
strukits varigenom tidsperspektivet pressats
samman; det är inte utan vikt att händelserna
utspelas under loppet av vår, sommar och
förhöst, något som nu inte blev fullt klart.
Inte heller fick gatans liv den huvudroll i
stycket som författaren avsett; blott i de första
scenerna skymtade en storstadsutsikt med
ljusreklamer och flodperspektiv, som
vridscenen snart trollade bort, medan hela
uppmärksamheten flyttades över till herrskapet
Kowalskis lilla lägenhet i tvåvåningshuset
med den rangliga yttertrappan —• sedan också
de främre ytterväggarna försvunnit. I
gengäld hade dubletten gjorts till ljudfång för
alla lätena i en sydländsk storstad där livet
leves på gatan eller för öppna dörrar:
katternas skrik, det öronbedövande bullret från
tågen som skramlade fram på traversen
ovanför hustaken, grälen och den högljudda
älskogsleken hos paret i övre våningen, det
evinnerliga ackompanjemanget av den
sensuella blues-musiken från negerkapellet på
baren om hörnet, och tvärsigenom allt detta
minnets spökvals, chopinvalsen, ödesvalsen,
som åter och åter, ohörbar för de andra, spelas
upp i Blanche Dubois’ plågade sinne, åtföljd
av skottet, som hon själv provocerat och
varmed hennes levnadslycka för alltid sköts i
sänk.
En gång har hon drömt om kärlekslycka
och skönhet, ställning och rikedom, men Beau
Rëve, det fäderneärvda godset, har efterhand
förpantats bort, omsatts i lustans snabbt
förspillda småmynt i den bedrägliga tron
att de var ömhetens, gemenskapens,
trygghetens guldkantade papper, och till sist har
det blivit dödens eget högkvarter som hon
flytt ifrån, ensam och panikslagen. Medan
vägen stupat allt brantare utför, lett allt
längre ned i lastbarheten har Beau Rëve
dock förblivit skimrande inom henne, den
livslögn om social och erotisk prestige, om
renhet och respectability som hjälpt henne att
hålla huvudet ovan dyn. Men ur den ständigt
vidgade klyftan mellan verklighet och dröm,
ur ett sölat liv och ur den sista, felslagna
förhoppningen om räddning stiger neurastenien,
hysterien och slutligen den fullt utbildade sin-
nessjukdomen. Inga Tidblad, som hade att
gestalta detta tragiska kvinnoöde, uppbådade
allt sitt kunnande, hela sin bländande
virtuositet, och mästerligt tog hon fram allt det
psykopatiska i rollen. För det förljugna och
hysteriska, det desperata och dödshetsade, för
den förlamande, ångestfyllda tröttheten
liksom för det pyrande vansinnet och den
slutliga sinnesomtöckningen fann hon starka,
övertygande uttryck, och hon skonade
varken sina egna eller åskådarnas nerver; det
medvetna lögnspelet i förhållande till den
beskedlige Mitch, som ska suggereras till
äktenskap, skildes med finaste nyansering från
det omedvetna spel varmed hon bara duperar
sig själv. Det var bara det, att denna Blanche
Dubois aldrig åkt med linje Lusta, aldrig
hade givit efter för blodets rop och sinnenas
rus; hon hade åkt med linjerna prestigebegär,
ömhetshunger, ensamhet, förtvivlan,
neu-rasteni, vilka som helst, bara inte på linje
Lusta. I Inga Tidblads virtuosa men
blodfattiga tolkning blev Blanche Dubois först
och sist ett kliniskt fall, som sådant intressant
nog fast demonstrerat i kylig
avståndsbelysning, inte en kvinna som ständigt
omtöcknats av sina pockande drifter och förgyllt
upp dem till något annat, inte en kvinna av
kött och blod som kom oss nära eller vädjade
till vår levande medkänsla. Varför man
envisas att tilldela Inga Tidblad roller av detta
slag, som uppenbart ligger utanför den
framstående skådespelerskans register, är mig
inte fullt klart. I Ulf Palme som
provryttaren-svågern hade hon emellertid även här en
motspelare, vars naturlighet på scenen är
betvingande, men av det okonstlade råskinn
utan ringaste önskan att göra sig bättre än
han är, som Palme här hade att framställa,
kunde han inte gärna ge en lika mångsidigt
nyanserad bild som av betjänten Jean. Det
brast inte denne Stån i virilitet och
muskelcharm, men fullt så mycket av fjädergrant
handjur och tupp som författaren avsett var
han knappast; det kunde ha funnits något
mer av stoltserande, av utmanande och
tillfredsställd sensualism hos figuren. Av
sistnämnda vara fanns det desto mer hos Stella,
Blanches livsdugliga syster, i Gunnel
Broströms tolkning. Skådespelerskan lyckades få
denna unga maka och moder, som gladeligen
offrat alla falska sociala hänsyn, att utstråla
ett skimmer av välbefinnande och sund
äktenskaplig lycka. Den fysiska bundenheten vid
345
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
