Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
Bättre i nivå med teaterns möjligheter
befann sig vårsäsongens andra program,
amerikanen Paul Greens skådespel Markens
Gud, i Gösta Folkes regi. Liksom det under
kriget fanns folk som ville påtvinga en valet
mellan Naziland och Sovjetunionen, så
ställs man i detta typiska tjugotalsstycke
inför det nästan lika olustiga valet mellan
tron på alstringskrafternas naturliga godhet
och en minst lika primitiv väckelsereligiositet.
Även om man kategoriskt avböjer detta val
mellan två tosigheter, så har författaren över
detta tema byggt ett ganska bra reportage
från en lantlig sydstatsmiljö. Sedan är det
en annan sak om den kåkstads- och poor
white-atmosfär som regissören inte utan
framgång sökt framkalla, verkligen stämde
med texten, där det rör sig om en ganska
välbärgad gård. Men inom den givna ramen
bjöds det på en förvånande förtätad och
intensiv föreställning. Den hygglige, av ödets
slag hårt drabbade farmaren framställdes
med övertygande naturlighet och äkthet
av Erik Hell. Som hans sjuka och sterila
hustru var Ingrid Luterkort otäckt suggestiv
med sitt ut på läpparna gulvita ansikte, sina
gudliga åthävor och sin råttgråa skepnad,
och bland typerna ur det lägsta folklagret
lade man märke till Sven Magnuson som den
svartsjuke drängen Neill och Nils Hultgren
som en gammal lösmynt f)dlerist, en
rollskapelse full av mustig och drastisk humor.
Väckelsemötet hade drivits upp till rena
hysterien, och som predikanten föll Börje
Mellvig för sin skötesynd: att breda på
alldeles för tjockt. Som den unga Rhoda, den
hedniska kvinnlighetens företrädare, var Ruth
Kasdan måttfull, proper och behaglig att
skåda, men borde helst också ha haft en aura
av sund jordisk sinnlighet omkring sig.
*
Blancheteatern hyllade Strindbergs minne
med att spela Dödsdansen. Harald
Garm-lands åttkantiga tornrum gav det rätta
intrycket av dystert fängelserum för två
sammanlänkade livstidsfångar, men för det
havsperspektiv som ska skymta genom
glasdörrarna saknades utrymme. Gunnar Olssons
regi föreföll otillräckligt genomtänkt och
fick sålunda inte fram den attraktion mellan
Alice och Kurt som från början bör finnas i
luften, och varförutan deras plötsligt upp-
flammande lidelse som här kommer att te
sig alldeles oförklarlig och överraskande. För
övrigt var ingen av dessa rollers innehavare i
nivå med sin uppgift; Gunnar Nielsen var
rent amatörmässig som Kurt, medan Alice i
Esther Roeck-Hansens tolkning inte blev
stort mer än en ragata, elak och vass så att
man kunde skära sig på henne, men draget
av åldrad kokett, av gammal galanta, som
ännu förmår uppbåda några rester av sensuell
charm, kom alldeles bort. Stig Järrel som
kapten Edgar kunde inte ensam rädda
föreställningen, men det var inte så långt ifrån
att han gjort det. Utlånad för ett par veckor
från Stockholms-Teatern, där han spelade en
så olikartad roll som Karl-Ludvig i
»Kvartetten som sprängdes», hade han synbarligen inte
haft tid och möjlighet till någon djupare
penetration av Edgars roll, och den gamle
slagbjörnen hade väl i hans gestaltning förlorat
sina väldiga, livsfarliga ramar, blivit mer av
smutsbjörn och brumbjörn, men å andra
sidan hade skådespelaren tagit fram de
mera mänskliga drag som rollen också
gömmer på; typen för den i arbetet förbigångne
och misskände, som just därför blir hustyrann
och besserwisser, utövaren av en ondska, som
mindre beror på inneboende, obotlig
djävulskap än på iråkade sorger ooh olyckor. Även
i sitt skissartade skick var denna rollskapelse
avgjort intresseväckande och kom oss att
erfara medkänsla snarare än avsky för
kapten Edgar, och frågan är om inte
Strindberg menat det så.
Vårsäsongens andra program var också
svenskt: De fem fåglarna av Staffan
Tjern-eld, ett underhållningsstycke med
intellektuell genomlysning, som i medveten
anknytning till Thornton Wilder visar upp, hur ett
knippe skenbart fristående människoöden
ingår i ett visst gemensamt sammanhang,
och i den vevan påtalar den själviska och
kallhamrade nutidsmänniskans likgiltighet
för nästan. Stycket är ganska konstruerat,
och det blev lite för mycket av de olika parens
ut-och-in på den flygplats där det utspelas,
men dialogen var snarfyndig och de moderna
yrkesjargongerna skickligt attraperade. Här
var teatern inne på sin mammas gata, och
det spelades hyggligt överlag. Ska någon
särskilt nämnas, vore det Gunnar Olsson, som
gjorde psykiatriprofessorn till en rolig och
personlig typ, en tankspridd och närsynt
lärd som fumlade med glasögonen, uttröttad
348
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1949/0386.html
