- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
359

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Arvers och hans sonett. Av Teddy Brunius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Arvers och hans sonett

De fjorton raderna vilar som diamant i
kol. Sainte-Beuve som kände Arvers från
ungdomstiden — utan att ha skäl att kalla
sig Arvers’ vän — talar om att sonetten
erhållit en fläkt från Petrarca — »un
souffle de Petrarque y a passé». Om än
Arvers syndade mycket, så bör mycket
varda honom förlåtet för sonetten, skriver
Sainte-Beuve.

Den offentliggjordes 1833 i Arvers’ enda
diktsamling, »Mes Heures perdues», som
redan av sin titel låter ana att dess diktare
kände att han fördrömde sina levnadsår på
jorden. Den vackra volymen är nu en
dyrgrip på vilken en bouquinist skulle kunna
tjäna en förmögenhet. När en bokälskare
ser omslagsvinjetten på vilken en fjäril syns
på en gren i lövverk, fylls han av den lugna
glädje som är bibliofilen egen. I övrigt
uppsöker man denna diktsamling för
sonettens skull.

Ett eller ett par år dessförinnan hade
sonetten skrivits. Arvers var då i
tjugofemårsåldern. Han var en vacker ung man som
lät skägget växa något längre än modet
krävde, han var oklanderligt klädd och
försedd med monokel som sällan kom till
användning. Han hade bakom sig en
lysande studiebana som lovat mer än den
skulle ge, och han var heller inte lycklig.
Som valspråk hade han valt: »Felix nomen
non omen.» Han var född i hjärtat av
Paris, på L’ile Saint-Louis-en-1’Isle, den
lilla ön som ligger mellan Notre Dame och
Arsenalen. Den juridiska karriär han
påbörjat, övergav han för den litterära.

Han greps av romantikens flodvåg på
1820-talet, gjorde försök på vers, i
dramatik och med dramatisk vers. Ett versifierat
dramatiskt försök tillägnade han redan
1828 Victor Hugo som då stod i
begynnelsen av sin bana.

Det romantiska litteraturkotteriet
träffade Arvers hemma på
söndagsmottagningarna hos Charles Nodier, pionjären och
beskyddaren, som efter en romantisk va-

ganttillvaro utnämndes till bibliotekarie
i 1’Arsenal uteslutande för sina
skönlitterära förtjänster. Nodier bjöd de unga
diktarna regelbundet på middag och samvaro i
hemmet. Snart blev denna krets kallad
cenaklet. Hit kom Victor Hugo innan han
utgav sina »Odes et Ballades». I hans följe
såg man Sainte-Beuve som utgett en
anonym diktsamling, vilken han inte aktade för
rov att upprepade gånger själv recensera.
Här syntes den inbundne Alfred de Vigny
och den unge dandyelegante Alfred de
Musset. Till de svårare rebulisterna hörde
den visionäre Gerard de Nerval som långt
senare skulle förkorta sitt liv med hjälp av
sina hängslen och en lyktstolpe.

Dessa författare och medföljande
geni-dyrkarsvans skulle göra sig hörda i en
fruktansvärd lojalitet då Victor Hugos Hernani
uppfördes den 25 februari 1830. Uppe på
parterren såg man, har det sagts, »ett vilt
och sällsamt band med långa skägg och
långt hår klädda enligt alla moder —
spanska, italienska, gammalfranska — utom
det gängse». Applådåskorna och de lojala
stampningarna överröstade
klassikerdyr-karnas visslingar.

Denna premiär blev en förövning till
julirevolutionen några månader senare.
Med vännen Alfred Tattet besteg Félix
Arvers barrikaderna för att bidra till den
skottlossning som skulle förjaga en orkeslös
monark och sätta upp en ny, allt annat än
revolutionsromantisk gestalt på tronen.
Mot Louis-Philippe blev dock denna
ungdom lojal ända in i februarirevolutionen
aderton år senare. Arvers tillhörde den
tongivande klicken i Paris’ uteliv som
man kallat »la jeunesse dorée sous
Louis-Philippe».

Félix Arvers började arbeta på sin
litterära karriär. Sonetten gjorde honom känd.
Vem var den kvinna som aningslöst läste
hans kärleksförklaring, har man undrat.

Skalden Théodore de Banville,
formkultens vårdare på Parisparnassen, har i ett

359

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1949/0401.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free