Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Dora Dymants minnen av Kafka. Meddelade av J. P. Hodin. Översättning av Harald Bohrn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dora D y m a n t s minnen av Kafka
bristande hänsyn, om han gått bort utan
att knyta sin slips oklanderligt. Hans
kostymer var av förstklassig kvalitet och hans
toalett tog en rundlig tid. I detta låg ingen
fåfänga. Han såg sig i spegeln utan
välbehag, snarare då med en sorts kritisk
domarmin — i avsikt att bespara världen
missnöje på den punkten.
Han gick gärna och handlade och han
tyckte om enkla människor. Att se honom
med en korg eller en mjölkflaska i handen
var för de kringboende ingen ovanlig syn.
På förmiddagen tog han sig en promenad.
Hans dag var indelad på ett speciellt sätt
med hänsyn till arbetet vid skrivbordet.
På promenaderna hade han alltid en
anteckningsbok med sig. Om han glömt den,
köpte han sig en ny på vägen. Han älskade
naturen, ehuru jag aldrig hört honom
nämna detta ord.
Då det uppstod trassel med vår värdinna
rörande det elektriska ljuset — Kafka kunde
ofta sitta uppe och skriva hela natten —
köpte jag en fotogenlampa. Han älskade
dess mjuka, levande ljus och ville alltid
fylla på den högst personligen. Den var
för honom nästan som en leksak och han
hittade ständigt nya förtjänster hos den.
Telefonen betraktade han däremot med
sneda blickar. Då det ringde, kände han
sig illa till mods, och jag måste alltid gå
och svara. Jag tror, att det var det
maskinmässiga och mekaniska i apparaten, som
ingav honom motvilja. Han tyckte mycket
om min almanacka, som hade tänkespråk
för varje dag av året. Senare hade vi var
sin och Kafka brukade vid speciella
tillfällen »rådfråga» sin. En gång tvättade jag
vindruvor — han åt gärna vindruvor och
ananas — och råkade därvid slå sönder
glasskålen. Kafka stod redan i dörren med
ett almanacksblad i handen och läste med
uppsluppen min: »Ett ögonblick kan
förstöra allt». Därpå räckte han mig skrattande
papperet.
Fast Kafka helst ville vara ostörd, fick
vi ofta besök. Jag kommer ihåg Willi Haas,
som gav ut »Die literarische Welt», och
Rudolf Kayser, utgivaren av »Die neue
Rundschau». En gång infann sig Franz
Werfel för att läsa för Kafka ur sin nya
bok. Han blev länge kvar. Slutligen såg
jag Werfel ta gråtande farväl. Då jag kom
in i rummet, satt Kafka där alldeles
förstörd och mumlade oavbrutet: »Att något
så ohyggligt kan vara sant!» Också han
var upplöst i tårar. Han hade låtit Werfel
gå utan att ha yttrat ett enda ord om hans
bok. Den som anförtrodde sig till Kafka
kunde bemötas på det mest uppmuntrande
sätt men riskerade också att bringas till
förtvivlan. Någonting däremellan gavs icke.
Samma obevekliga stränghet visade han
gentemot sitt eget skapande. Och fastän
han aldrig kände sig ha uppnått det han
strävat efter, tror jag dock, att han ej
betraktade sig som dilettant.
Människor kände sig i regel icke
obehagliga till mods i Kafkas sällskap. Han ägde
en säregen dragningskraft, och folk kom
till honom i en sorts högtidsstämning. De
gick liksom på tåspetsarna eller som på
mjuka mattor. För det mesta var vi
ensamma, och han brukade läsa högt ur
Grimms eller Andersens sagor, ur E. T. A.
Hoffmanns »Kater Murr» eller Hebels
»Schatzkästlein». Där var en historia om
en nygift gruvarbetarhustru, som följde sin
brudgum till schaktöppningen och som icke
återsåg honom i livet. Man hämtade upp
de döda arbetarnas lik, men hennes make
var ej bland dem. Så gick tiden och hon
blev gammal och trött. En dag fann man
mannens kropp i ett sidoschakt. Genom
gruvgasernas inverkan hade den förblivit
oförändrad. Hustrun kom för att äntligen få
omfamna sin brudgum. På detta ögonblick
hade hon väntat alla dessa långa år. Så
blev det en bröllopsfest och en dödsfest
tillika. Kafka tyckte om den historien. Den
var så självklar, som blott stora ting är det.
Och han älskade Kleist. Hans Marquise von
377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
