Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Två dikter. Av Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ DIKTER
Av ANDERS ÖSTERLING
Vindmotiv
Dagen har virvlat förbi som en vind,
buskar ha dansat med yviga gester,
rosor ha strött sina blad i en blind
yrsel att offra till Æolus’ fester.
Nu är det midnatt. Men vinden är kvar,
samma som nyss, men förändrad i rösten,
ensam i mörkret och sökande svar,
tyngd av en vetskap, som vetter åt hösten.
Hjärtat som vakar med rådvilla slag
lyssnar till fugan, den mumlande dova.
Lekande vind från en lysande dag,
vad har förvandlat dig? Sov och låt sova!
Onopordon
När jag strövar utåt näset
ser jag sedan höstens spår.
Heden vissnar. Själva gräset
grånar som en åldrings hår.
Blott en reslig tistelkrona
längst därute tecknas av
liksom för att kärvt försona
ögats sorg vid öde hav.
Skugglik mot de vita svallen,
härjad av nordvästens klo,
som en krigare på vallen
står den vakt vid vipans bo.
Blåsten mörknar, ständigt stegrad. —
Nyktra eld av tåligt blod,
följer du mig obesegrad
genom årens återstod?
406
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
