Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Shakespeare som skämtare. Av Helge Kökeritz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Shakespeare som skämtare
»I warrant you he’s an infinitive thing upon
my score», så betyder detta ungefär (enligt
Hallströms översättning): »Tro mig, han är
nånting kolossalt på min krittavla.» Under
denna söndagsskoleversion ligger emellertid en
annan, som bygger på den ursprungliga
betydelsen av score, ’skåra’; det är egendomligt, att
Partridge inte upptäckt denna synonym för
vad Shakespeare annorstädes kallar O eller
case. Det senare ordet spelar en betydande
roll i det latinförhör, som wälsaren Evans
anställer med unge William Page i deri andra
pjäsen. Detta får sin rätta must, först när
man känner till de karakteristiska dragen i
Evans’ dialect (t. ex. / för v i vocative), det
gängse latinuttalet på den tiden, samt
slanguttrycken för vissa vitala organ. Detalj
förklaringen får anstå till min kommande bok,
Shakespeare’s Pronunciation, men jag anser
mig kunna förråda följande: Eftersom det
latinska qu- uttalades som k, uppstår av
qui’s, quae’s, quod’s de engelska homonymerna
keys, case, cods, men vad de betyder får
läsaren söka lista ut själv eller med hjälp av en
annan bok av Partridge, A Dictionary of
Slang and Unconventional English.
Fråga är, om Shakespeares skicklighet i att
manipulera de engelska homonymerna för
dubbelmeningar av detta slag nått högre än i
Jacques monolog i andra akten, sjunde scenen
a v As You Like It. I trehundra år har dess
filosofiska fadäs:
And so, from hour to hour, we ripe and ripe,
And then, from hour to hour, we rot and rot;
And thereby hangs a tale,
lästs och missförståtts, alldeles som i den
svenska översättningen:
Så timvis mogna vi och mogna vi
Och sedan timvis ruttna, ruttna vi;
Och därom finns en saga.
Jag har redan i en artikel i Review of English
Studies (1943) avslöjat, att hour och whore på
Shakespeares tid uttalades exakt lika, att
tail och tale likaledes var homonymer, och att
ripe inte bara betydde ’mogna’ utan även
’treva efter, leta efter’. Sedan behöver man ju
inga krystade förklaringar för att begripa,
varför Jacques lungor »golo som en tupp»,
då han hörde narren filosofera på detta
tvetydiga sätt. För övrigt kan jag tillägga, att
Shakespeare använder samma vits hour ■—
whore i The Merry Wives of Windsor (2.2. 39),
där Mrs Quickly bedyrar: »Fli be sworn, As
my mother was the first hour I was born»,
varpå Falstaff torroligt svarar: »I do believe
the swearer.»
Låt mig till slut, för att ytterligare
exemplifiera Shakespeares vitsteknik, ge offentlighet
åt en liten serie hittills okända ordlekar i
Henry the Fourth, Part One (3. 3. 208—13),
där följande repliker växlas mellan prinsen
och Falstaff:
Prince. I have procured thee, Jack, a charge of foot.
Falstaff. I would it had been of horse. Where shall
I find one that can steal well? O for a fine thief
of the age of two-and-twenty or thereabouts! I ani
heinously unprovided.
Den svenska översättningen följer den gängse
tolkning som ges denna något dunkla passus:
Prinsen. Jag har skaffat dig en post vid fotfolket,
Jack.
Falstaff. Jag vånne, det hade varit vid rytteriet,
— Var skall jag nu få fatt pà en som kan själa
ordentligt? Hade jag bara en präktig tjuv, på så
där en två och tjugo! Jag är skändligt illa försedd
med allt.
Läsaren av den engelska texten frågar sig
genast, vad det är för samband mellan de
fyra meningarna i Falstaffs svar, om inte
one syftar på horse, och varför tjuven måste
vara just tjugutvå år. Vad är det vidare, som
Falstaff är så illa försedd med? Orden »med
allt» står, som synes, inte i den engelska
texten. Tydligt är, att det måste ligga någon
dubbelmening under Falstaffs tirad. Med
kännedom om hans liv och leverne kan man
utgå ifrån, att han först och främst vitsar
på horse och whores, en ordlek, som har en
ypperlig pendang i följande nätta
rättstavningsövning på likaljudande ord från 1643:
»The beadle that whipt the whores, beeing
very hoarse, when he went away he röde
upon a horse.» Ordet steal uttalades då på
samma sätt som stale, vilket betydde ’stalla’
(om en häst), ’lockfågel, medbrottsling,
prostituerad’, samt ’locka, lura’. Uppenbarligen
ha vi här en mångdubbel ordlek, som får
ytterligare stöd i ordet thief. På den tiden
fanns det två ord thief, av vilka det ena, som
numera vanligen stavas theave och
huvudsakligen förekommer i dialekterna, betydde
’ung tacka mellan ett och två år, som ännu
inte lammat’ och i överförd bemärkelse ’ung
kvinna’. Publiken, som hörde »thief of
two-(säkerligen med en liten konstpaus här)
and-twenty», fattade genast galoppen, då Falstaff
troligen med en suck tillade: »I am heinously
unprovided.» Visserligen har jag listat ut
denna tämligen invecklade ordlek, men jag
skulle dock ingalunda vilja åtaga mig att
447
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
