Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Johann Strauss. Till femtioårsminnet av hans död. Av Ernst Benedikt. Översättning av Helfrid Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Benedikt
A dele Strauss.
Porträtt av Franz v. Lenbach.
hade han ändå fått något med av det
fadersarv, hypokondrin, svårmodet, som
förbittrade hans egen barndom.
Lika präglat av motsättningar som hans
karaktär var hans litterära och musikaliska
omdöme. Ofta nog föreföll det, särskilt på
senare år, som om slumpen var det
avgörande vid hans beslut, särskilt när det gällde
texterna i hans operetter. Att av de elva
operetter han skrev bara två gått till
eftervärlden, »Läderlappen» som i operettens
värld har samma betydelse som »Figaros
bröllop» för operan, samt »Zigenarbaronen»
måste nämligen just tillskrivas de ofta
outhärdligt dumma och banala texterna.
»Indigo eller de fyrtio rövarna», »Prins
Metusalem», »Drottningens spetsduk» och allt
vad de hette blev nederlag på grund av sin
brist på varje inre halt. All den glans
kompositören frikostigt kunde förläna enstaka
grandiosa nummer förmådde inte förändra
helhetsintrycket. Rörande var hans
strävan uppåt från operetten till operan, till
den sfär där kompositörernas aristokrati
dvaldes. Men hur mycket än denne mästare
på orkestreringens och harmonilärans
område arbetade och gjorde sig möda med sin
»Riddar Pazman» — alla påståenden att
han själv tekniskt inte stod på höjden är
grundlösa — så besegrades han här dock av
den man han på operettens gebit överträffat,
Offenbach. Johann Strauss kom aldrig att
skapa något »Hoffmans äventyr». För
Richard Wagner hyste märkligt nog, denne
folkmusikens klassiker den största vördnad
under en tid, då hela den äldre generationen
med få undantag ställde sig skarpt
avvisande mot Wagner-reformatorn och
överhöljde honom med spott och spe. När
Hofoper förklarade Tristan och Isoide
oupp-förbar, beslöt sig Johann Strauss för en i
sitt slag storartad demonstration. Han lät
genom sin orkester framföra partier ur
mästerverket, och visade därmed på ett
slående sätt, att det här bara gällde den
goda viljan. Wagner själv förklarade Johann
Strauss för den största musikbegåvningen
i Europa — ett för hans del sällsynt
erkännande; han dirigerade själv vid ett
jubileum en Straussvals och menade, att
en enda av dessa musikaliska pärlor var
mera värd än tusen av den tidens många
tama och menlösa produkter. Hans von
Bülow, den strängaste bland de stränga,
fruktad på grund av sina bitande epigram,
rekommenderade unga musiker att se
Johann Strauss dirigera; av honom kunde
de lära, hur man borde dirigera —
Beethovens »nionde» . . .
Själv kan jag i förbigående nämna, att
en musiker, som spelat under Johann
Strauss, berättade för mig, att Strauss över
valsrytmerna gett sin orkester följande råd:
Ackompanjemanget måste spelas med
samma schwung, som när man kastar en boll
i luften och, sedan den studsat tillbaka från
taket, ånyo blixtsnabbt uppfångar den.
Denne över hela världen uppburne man
var, som jag redan framhållit, av naturen
föredömligt anspråkslös. Tjugu år måste
han vänta innan han, som sin fader, blev
476
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
