Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - »Donnons nous encore une fois la main». Strindberg-minnen av Esteri Weissenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»D o nn o n s nous encore it ne fois la main»
Strindberg-minnen av E st er i W ei s s enb er g
’ASOM tjugoåring vistades jag i Paris år
1895 för att studera måleri. Tillsammans med
mina finska kamrater Vilho Sjöström, Alarik
Munsterhjelm och Tyra Ahlström tillbragte
jag sommarferierna i en liten stad i Bretagne,
Concarneau. Den låg vid Atlanten och
beboddes av fiskare och artister. Där blev jag bekant
bland andra med en svensk konstnärinna,
Fanny Låstbom, som var betydligt äldre än
vi finska konstadepter.
En gång, då vi resonerade om Paris — dit
jag skulle återvända på hösten, jag var
nämligen elev vid Deléclus’ målarakademi — skröt
Låstbom med att hon kände Paris på sina
fem fingrar. Jag frågade henne därför, om
hon kunde skaffa mig ett litet rum på något
hotel i närheten av akademin, emedan jag
inte hade för avsikt att återvända till
pensionatet, där jag bott, ehuru jag på det stora
hela varit mycket nöjd därmed. Det hade
nämligen den nackdelen att det låg i en
avkrok långt från akademin; jag levde i en
ständig ängslan att komma för sent till mina
lektioner och i synnerhet till madames måltider.
Låstbcm lovade att redan samma kväll
beställa rum för mig på ett hotel i akademins
grannskap. Hon nämnde att August
Strindberg något tidigare bott där och yttrat sig
fördelaktigt om stället. Var Strindberg nu
bodde, visste hon ej. I varje fall befann han
sig i Paris.
En dag kom Fanny Låstbom fram med ett
storartat förslag, hon uppmanade mig att ta
vara på tillfället och genom hennes
förmedling göra den stora svenska skriftställarens
bekantskap. Fröken Låstbom hade nämligen
under en längre tid dagligen intagit sina
middagar tillsammans med Strindberg på Mille
Colonnes, ett studentlokus i Quartier Latin.
Hennes avsikt var att även jag skulle spisa
middag tillsammans med dem. Jag blev
naturligtvis mycket förvånad och glad, men jag
kunde inte tro att förslaget skulle leda till
resultat och då jag på hösten började mina
studier vid akademin, hade jag nästan glömt
bort hela saken.
Men en vacker dag uppenbarade sig fröken
Låstbom på akademin och bad mig avbryta
E steri Wcissenbcrg, f. Kumlin. 1894.
vad jag hade för händer och följa med henne
till Mille Colonnes, där Strindberg väntade
på oss. Det var ingenting annat än att göra
som hon sade, fastän jag kände mig mycket
blyg. Och så kom vi till restaurangen och
Låstbom föreställde mig för denne märkliga
man, vars namn var på alla människors
läppar.
Strindberg var vid denna tid 46 år; han
sysslade med alkemi och i hans familjeliv hade
flera katastrofer inträffat. Hans
skriftställar-bana hade varit ojämn; tidvis hade han
befunnit sig på ärans tinnar för att kort därpå
sjunka tillbaka i ensamhet och mörker,
förskjuten av alla. Allt detta gjorde naturligtvis
att åsikterna om honom brötos skarpt, medan
många sågo upp till honom såsom till en
profet var han i andras ögon en utstött, en män-
487
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
