Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - »Donnons nous encore une fois la main». Strindberg-minnen av Esteri Weissenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
))D o n n o n s n o u s en c o r e un e f o i s la main»
Det borde jag aldrig ha sagt åt Strindberg.
Detta enda ord »gammal» framkallade ett
sådant utbrott av dåligt humör att han inte
ens ville sitta i vårt sällskap på restaurangen, i
stället gick han till motsatta ändan av salen, där
han satte sig vid ett litet bord, på vilket
etablissemangets tidningar och tidskrifter fanns.
Vi vinkade åt honom men han låtsades icke
se oss.
Jag gick fram till honom och bad honom
ansluta sig till vårt sällskap och slutade mitt
andragande med att maten redan kallnade.
Han satt dock kvar, dyster som ett åskmoln.
Till på köpet ruvade han på hämnd.
De, som satt vid vårt bord, var mycket
uppbragta för att jag, visserligen mot min
vilja, hade retat upp Strindberg och de yrkade
på att jag måste blidka honom och be honom
om ursäkt.
På nytt gick jag fram till Strindberg och
försökte förklara att jag med orden »gamla
karlen» naturligtvis avsett »stora karlen»
såsom motsats till »petit garçon». Och det
borde han ju veta att för oss alla var han den
»stora Strindberg», för en person av hans mått
betydde åldern ingenting.
»Naturligtvis förlåter Ni mig att jag kom
att såra Er mot min vilja»?
Han mumlade något, som jag icke kunde
uppfatta.
Nu började även jag känna mig uppbragt.
Jag vände honom ryggen och återvände till
min kallnade mat, som icke smakade något
vidare.
Dystra till sinnes gick vi bort från
restaurangen och beslöt oss för att promenera den
långa vägen från Montmartre till Quartier
Latin, där blott Låstbom, Strindberg och jag
bodde. Alla ungdomarna följde med. Jag var
den första, som kom hem, härefter följde hela
sällskapet Låstbom.
Redan tidigare hade Strindberg berättat
att han på sin tid sysslat med måleri men då
jag bad att få se hans tavlor, skakade han på
huvudet och förklarade att det var alldeles
omöjligt. Under inga förhållanden kunde det
gå för sig att en ung flicka ensam besökte
honom på hans rum, han lovade emellertid
att vid något tillfälle, då han hade gäster hos
sig, också invitera mig. Vi bodde ju på samma
hotell, han i vinds- och jag i bottenvåningen.
Tidigt på morgonen dagen efter hans
lynnesutbrott knackade han på min dorr och
sade att jag nu kunde komma och bese hans
tavlor, då han nu hade en del gäster hos sig.
»Ni är alltså inte ledsen på mig», sade jag
glatt. Jag hade varit mycket olycklig över
att jag utan att veta det och utan att önska
det hade råkat såra Strindberg. Han svarade
mig inte, mumlade någonting och gick.
Snabbt gjorde jag mig i ordning och sprang
uppför trapporna till vindsvåningen, med
bultande hjärta letade jag rätt på Strindbergs
dörr och knackade på. Dörren öppnades genast
och framför mig stod Strindberg, klädd i vit
flanellskostym; solen strömmade in i rummet
från ett fönster högt uppe på väggen. Ljuset
råkade falla rakt på Strindberg, det verkade
som om solstrålarna bildat en gloria kring
hans huvud, hans panna glödde och det låg
ett sken över hela hans uppenbarelse. Det var
en ståtlig och betagande syn.
Då stod vi där ett ögonblick mitt emot
varandra. Bilden av honom, som han stod
där, gjorde ett så djupt intryck på mig att
jag icke fick fram ett ord.
»Här ser Ni nu den darrande gamlingen
och där den ungdom, som Ni beundrar så
högt» sade Strindberg och pekade på en grupp
i hörnet av rummet, där jag till min
förskräckelse igenkände en del av de unga konstnärer,
jag träffat föregående afton. De verkade döda
där de lågo på golvet såsom de slocknat vid
nattens dryckesgille. Först blev jag stel av
avsky men strax därefter sprang jag
huvudstupa ned för trapporna. Väl inkommen på
mitt rum kastade jag mig på sängen och drog
täcket över huvudet. Jag kände mig djupt
kränkt och uppbragt. Aldrig mera ville jag
träffa Strindberg. Långa tider efteråt hade
jag ingen sinnesfrid och arbetsglädje.
Man knackade på min dörr men jag vägrade
att öppna den åt någon. Jag sökte mig ett
nytt matställe och föredrog att hållas för mig
själv.
Enligt vad jag senare fick höra, hade
Strindberg ångrat sitt beteende mot mig. På en
försoningsmiddag som Werner Söderhjelm och
Albert Edelfelt anordnade, var Strindberg
särskilt vänlig och uppmärksam. Vi umgicks
åter som förut men från vår samvaro hade
för långa tider något sprött, vackert och
obeskrivligt försvunnit.
Det kan nu vara på tiden att med några
ord beröra konstnärsparet Moulard och deras
mottagningar varje torsdag eftermiddag, där
jag redan på vårterminen varit en trogen gäst
med Vilho Sjöström.
Värden, fransman, var bildskön, av
Kristustyp, till professionen kompositör. Han var
491
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
