Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Helge Franzén. Av Arne Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helge Franzén
H a mm arby led e n.
sluta skolan när han hade så fina betyg
och ändrade sitt beslut. Nu måste han
fortsätta till studenten!
Men det gick inte. Pojkens våldsamma
besvikelse över följderna av den
pliktuppfyllelse han pålagt sig var djup och äkta.
Han blev därför inte det ljus man hade
trott och i gymnasiet föll han tämligen
snart igenom. Samtidigt hade emellertid
förändringar inträtt i familjens
förhållanden som gjorde det till en naturlig sak att
han valde sin egen bana.
Efter tre månaders studier i Otte Skölds
målarskola 1932 blev han antagen vid
konstakademien 1933. Men det var inte
måleri han studerade först utan skulptur.
Han höll på med skulpturen hela första
året och halva det andra innan han gick
över till måleriet. Han hade en skulptur
med på 1935 års elevutställning och den
fick ett fint omnämnande i en recension
av Nils Palmgren som fann att den
utmärkte sig för »osedvanlig kraft i greppet».
Det var hans första offentliga kritik.
Men varför sökte han sig då till
skulpturen, när han ändå måste ha känt med sig
att han främst var målare? Han förklarar
att han kom underfund med den saken långt
senare, nämligen att det var för att få den
handfasta påtagligheten. Han ville liksom
känna de konstnärliga lagarna i greppet
om leran.
— Strävan efter en bestämd form ligger
i min natur, och jag hade svårt att
acceptera det formlösa måleriet på den tiden.
Kanske kände jag att jag behövde denna
förskola i hård, påtaglig formgivning innan jag
började måla på allvar, säger han.
Men ännu återstod ett akademiår och
först 1936 lämnade Helge Franzén
akademiens måleriundervisning. Han deltog i
elevutställningen bland de 70 à 80 övriga
målarna men lyckades dra blickarna till sig
hos åtminstone ett par kritiker, Otto G.
Carlsund och Yngve Berg. Den förre har
själv i »Konstvärlden» berättat om hur
han bad att få hem den på undanskymd
plats uppsatta tavlan till sig men lät den
gå vidare då han var lika fattig som
konstnären. Franzén talar med tacksamhet och
glädje om episoden. Carlsund hade bett
honom ringa och den unge akademieleven
undrade vad han ville och blev
stormförtjust när Carlsund sade:
— Det fanns bara en målare bland
allihopa 70 eller 80 och det var ni! Herregud
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
