Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Dödsbesatt och livsberusad. En studie i Albert Camus' författarskap. Av Holger Ahlenius. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dö dsbesatt och livsberusad
En studie i Albert Camus’ författarskap
Av Holger Ahlenius
II.
I
NDER tiden efter vapenstilleståndet
tycks Camus ha fört en kringflackande tillvaro;
han vistades i Haute-Loire i »fria zonen», i Oran
i Algeriet, där han skrev »L’étranger», och
återvände sedan till Frankrike för att deltaga
i motståndsrörelsen.
Under dessa år tillkom de tre centrala verk
som handlar om det absurda, ett begrepp
som vi sett dyka upp redan i debutboken.
»L’étranger» är den absurda
vardagsmänniskans roman. »Le mythe de Sisyphe» är i
essayens form en självbekännelse om
absurditeten som erfarenhet och upplevelse och om
absurditetens hjälte. »Le malentendu» är
dramat om den universella absurditet som
återspeglas i det enskilda fallets skärva.
Mersault, huvudpersonen i »L’étranger», är
en av de primitiva instinktvarelser i Alger
varom Camus berättat i »Noces», en liten
kontorist som tusentals andra, den där
rest-löst går upp i ögonblicket, i sina fysiska
reaktioner och inte vet av några etiska normer
eller religiösa föreställningar. Med ett tekniskt
mästargrepp har Camus låtit honom själv
berätta sin ömkliga historia, och han gör det
som om han talade om en främmande
människa, vars yttre beteende han återger men vars
tankar och känslor han inte känner till. På
så vis har det blivit en jagberättelse utan den
inre monologens uppmuddringar från
själsdjupen, utan varje skymt av psykologisk
kommentar, skriven på en ren, osmyckad,
alldeles bildfri prosa, där fransk-klassisk klarhet
och knapphet ingått en osökt förening med
amerikansk rapportstil av märket
Hemingway & kompani; enligt vad Camus själv
påpekat i en intervju (refererad av G. Brandeli,
G. H. T. 31/1 1947) lämpar sig den senare
särskilt väl för att uttrycka det elementära
hos människan, för att skildra en varelse utan
påtagligt inre liv.
Mersault har placerat sin mor på ett
ålderdomshem när han inte längre själv kunde
sköta henne, och han har sällan besökt henne
där, eftersom de inte längre hade något att
säga varandra, men det faller honom inte in
att han inte skulle ha älskat henne — att
Camus smält in sina egna erfarenheter i allt
som rör Mersaults relationer till sin mor,
förefaller mig lika uppenbart som att dennes
hela historia har till outsagd förutsättning att
den kunde varit författarens egen. Alltnog,
Mersault visar inga yttre tecken till sorg vid
moderns bortgång och begravning, då hettan
är mer kvävande än någonsin, han vägrar att
se den döda, han röker en cigarrett och dricker
en kopp kaffe under likvakan. Även i
fortsättningen dras han in i en kedja av alldagliga
händelser. Dagen efter begravningen träffar
han en flicka på badstranden; de går
tillsammans och ser en filmfars, och efteråt blir hon
hans älskarinna. Av en tillfällighet gör han
bekantskap med en granne i huset, sutenören
Raymond, och hjälper honom att skriva ett
brev. Raymond har haft ett gruff med några
araber för en fruntimmershistoria, och under
en söndagsutflykt som Mersault, hans
vän-ninna och Raymond gör till ett par nya vänner
blir de skuggade av araberna. Det kommer
till slagsmål på den glödheta sandstranden,
och Raymond blir knivhuggen. Sedan han
skötts om av läkare och Mersault hindrat
honom från att resa revolver, beger sig
Mersault i dov irritation ut på en ensam promenad
i den bedövande hettan, stöter på en av
araberna, som förhåller sig avvaktande med
dragen kniv, och i ett ögonblick då solstrålarna
hamrar som trumpinnar på hjässan och
svetten rinner ner i ögonen och halvt förblindar
honom, utlöses en inre mekanism, och
automatiskt, utan att veta vad han gör, tömmer
han sin revolver i arabens kropp. Vid den
följande processen vändes Mersaults hela
förflutna liv emot honom, och alla små detaljer
hopas till bilden av den cyniskt förhärdade
brottslingen, men hans »brott» har egentligen
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
