Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Dödsbesatt och livsberusad. En studie i Albert Camus' författarskap. Av Holger Ahlenius. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dö dsbesatt och livsberu sad
dessa världsalltets förfärliga rymder, och finner mig
fjättrad vid en avkrok av detta oerhörda universum,
utan att veta varför jag blivit försatt på denna plats
hellre än på en annan, eller varför denna korta tidrymd,
som det är mig förunnat att leva, blivit mig anvisad
just vid detta ögonblick hellre än vid något annat av
hela den evighet, som föregått mig eller av den, som
följer efter mig. Vart jag än vänder mig, ser jag blott
oändligheter, vilka omsluta mig som en atom och som
en skugga, som blott visar sig ett ögonblick för att
sedan försvinna. Allt vad jag vet är, att jag snart
måste dö, men just denna död, som jag ej kan
undvika, är det, varom jag svävar i den största
okunnighet.»
Vid konfrontationen mellan en så
uppfattad värld, ogenomtränglig, irrationell, fientlig,
och den klarhetssökande, meningskrävande
människan, ur köttets uppror mot döden, den
jundvikliga, föds nu enligt Camus den
överväldigande upplevelsen av det absurda. Är
då livet värt att leva, om tillvaron och världen
saknar allt förnuft? Camus tycks aldrig ha
snuddat vid den tanken, att det är döden som
gör livet uthärdligt och ger det en mening;
han anser självmordet vara det enda
allvarliga filosofiska problemet. Om han avvisar
detta, så är det därför att det innebär ett
samtycke till världsordningen. Inte heller kan
han acceptera vissa av de kristna
existentialisternas slutsatser. Även de uppfattar
visserligen skapelsen som obegriplig och grym, men
därifrån tar de det kierkegaardska »språnget»
över i den religiösa paradoxen. Genom att
upphöja det grymma och obegripliga till
något gudomligt och göra själva det absurda
till kriteriet på en transcendens begår de
filosofiskt självmord, menar Camus: tanken
förnekar sig själv och försöker därigenom nå
utöver sig själv. Ty även här fasthåller han
lidelsefullt vid detta livet, vid vad han kallar
kroppens visdom och avvisar som en
undanflykt, ett bedrägeri varje hopp om en evighet
— vilket kan vara tappert nog av en sjuk
människa! Det alternativ han själv anbefaller
är Chereas, revolten, den metafysiska revolt
som förlägger livets hela mening och värde
till nuet och som består i att leva och verka
i ständigt ökad medvetenhet om döden och
om tillvarons meningslöshet:
»För en människa utan skygglappar finns det inte
något vackrare skådespel än tanken i kamp med en
verklighet som överstiger dess förmåga. Ingenting kan
jämföras med den mänskliga självhävdelsens drama. —
— — Medvetande och revolt är två slag av förnekelse,
som står i motsats till självuppgivelsen. Tvärtom suger
de näring ur allt ofrånkomligt och passionerat i ett
människohjärta. Det gäller att dö oförsonad och inte
samtycka till döden».
Mot denna bakgrund tecknar Camus sedan
några gestalter ur vad som kunde kallas det
absurdas historia: Don Juan, skådespelaren,
erövraren samt den skapande tänkaren och
konstnären, som alla måste vara medvetna
om det chimäriska i sina strävanden men ändå
sätter alla sina krafter mot en oförnuftig
världsordnings bröst och säger: du ska vika.
I detta galleri hör hans egen Mersault hemma,
den Mersault nämligen som på romanens
slutsidor når medvetenhet:
»Absurditeten finns i det skosnöre, som den
dödsdömde trots allt uppmärksammar med den yttersta
fasen av sin sista tanke, några meter ifrån eller vid
själva randen av den svindlande klyfta, som han skall
falla utför. Och motsatsen till självmördaren är just
den dödsdömde.–— Tänk på det gudomliga sätt,
varmed den dödsdömde utlämnar sig själv tidigt en
viss morgon, då fängelseportarna öppnas, hans
fantastiska obundenhet av allting utom livets rena eld».
Slutkapitlet formar sig till en apoteos över
Sisyfos, som för Camus är absurditetens
hjälte och yppersta symbol. Hos Sisyfos, som
åter och åter vältrar upp för bergsbranten
det klippblock som åter och åter rullar ner,
har den metafysiska revolten nått sitt renaste
uttryck: han förenar det förakt för
världsordningen med det hat mot döden och den
passion för livet som alltifrån unga år varit
Camus’ egna men som här artikulerats med
större tydlighet än tillförne. I medvetandet
om sitt hopplösa läge, i det förakt som
klarsynen skänker vänder Sisyfos sitt nederlag i
seger. Den livshållning han representerar
strävar att hålla konflikten öppen mellan
människan och världen, att ständigt vidga
gränserna för vår medvetenhet, att finna en
livsstegring i själva absurditeten. Den rymmer
en god portion heroism, som skulle bli än
starkare markerad när den metafysiska
revolten parades med en politisk. Vi känner igen
den som alltigenom modern, nära befryndad
med André Malraux’ önskan om att förvandla
till medvetande största möjliga erfarenhet,
och vi har stött på den lite varstans i vår
egen unga fyrtiotalslitteratur. Camus’
upplevelser av det absurda må vara aldrig så
personliga, må gå aldrig så långt tillbaka i
hans liv — säkert är, att de anslår beläktade
strängar hos ett helt släktled runt om i
Europa, hos andra världskrigets radikalt
sekulariserade, plågade, djupt desillusionerade, ofta
desperata ungdom.
Teaterpjäsen »Le malentendu» ger ännu en
variation över absurditetens tema. Mersault
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
