Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Dödsbesatt och livsberusad. En studie i Albert Camus' författarskap. Av Holger Ahlenius. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dö dsbesatt och livsberu sad
skrivande bemöter) bemödar sig lojalt om att lösa
detta problem längs det dubbelspår som bildas av ett
verk och en livsföring».
Orden är av Camus och återfinns på
tidningen Combats ledarspalt för 3 november
1944. Han var då sedan länge aktiv och
prominent medkämpe i motståndsrörelsen och
hade i Lyon varit med om att grunda
motståndsgruppen Combat. Tidningen med
samma namn utkom med femtioåtta hemliga
nummer intill Paris’ befrielse i augusti 1944 då
Camus befann sig i huvudstaden och övertog
chefsskapet för den från och med nu dagliga
tidningen, som varit av stor opinionsbildande
betydelse, särskilt i intellektuella kretsar.
Han har senare frånträtt ledningen men är
alltjämt medarbetare i bladet. Den
metafysiska revolten har liksom hos tyranndödaren
Cherea kombinerats med en politisk, naturligt
nog i ett krigshärjat, förödmjukat, ockuperat
Frankrike, där förtryckaren företrädde just
den förnekelsens filosofi, enligt vilken allt
är tillåtet.
Revolten mot förtryckaren kom till uttryck
i »Lettres à un ami allemand», fyra små
uppsatser, av vilka den första skrevs i juni 1943,
då axelmakterna nyss kastats ut ur Afrika,
och det fjärde i juli 1944, då
befrielsearméernas invasion var i full gång. Den segervisshet
som talar från dessa sidor måste ses mot
bakgrunden av de storpolitiska händelser som
omramar dem. Camus gör upp med den form
av nationalism, som förkastar det humana
till förmån för det nationella, medan han
själv sluter sig till den patriotism, för vilken
fosterlandets idé inte går att skilja från
civili-satoriska och humana ideal. Häri ligger inget
originellt eller överraskande. Men även nu
konstaterar Camus med sedvanlig
uppriktighet, att han i likhet med sin nazistiske
adressat inte finner någon högre mening i tillvaron,
men därav har han dragit helt andra
slutsatser än denne.
Nazisten har dragit den slutsatsen, att
allt är likvärdigt, att gott och ont fastställes
efter subjektiv behag, att endast de värden
som härskar i den animala världen, våldet
och listen, äger giltighet, att människan
ingenting är värd och att hennes själ saklöst kan
dödas. Häremot säger sig Camus inte ha
kunnat sätta upp något annat argument än en
häftig böjelse för rättvisa; han har inte haft
lika lätt som fienden för att misströsta.
Nazisten har inte bara resignerat inför det
orättvisa i människans lott — han har bidragit till
att göra den större, medan »det tvärtom
föreföll mig som om människan borde befästa
rättvisan för att bekämpa den eviga
orättvisan, skapa lycka för att protestera mot ett
osällt universum». Två rakt motsatta moraler
har sålunda härletts ur samma princip:
nazisten har valt orättvisan och därmed ställt sig
på gudarnas sida ■—- Camus har valt rättvisan
för att förbli trogen mot denna jord. I denna
meningslösa värld har dock människan en
mening, eftersom hon är den enda som kräver
en sådan, heter det med tvivelaktig logik, och
vidare: »Vad är det att frälsa människan–
jag ropar ut det av hela min varelse, det är
att inte stympa henne och att ge henne
möjligheter till den rättvisa som hon ensam har
ett begrepp om». I sin paradoxala moralism
är det en ståndpunkt som ligger i linje med
Chereas och Sisyfos’ och som innebär en
utveckling av den.
»Det är jag som ersätter pesten», utropar
Caligula vid ett tillfälle och i sin stora
allegoriska motståndsroman »La peste» har Camus
valt att i skildringen av en landsplåga
sinnebilda den grymt godtyckliga världsordning
som i suverän ondska sprider död och
förintelse omkring sig, men som också så osökt
kunde identifieras med
ockupationsmakten-förtryckaren. Det ideologiska motståndet och
det praktiskt-politiska smälter samman, och
det går inte att dra någon gräns där det ena
slutar och det andra tar vid. Sedan Cherea
reste sig mot Caligula i kravet på vanlig enkel
människolycka har Camus under stridens
gång blivit medveten även om andra jordiska
värden, som det gäller att hägna om eller som
framstår som oumbärliga bundsförvanter.
Rättvisan, kravet på rättvisa är ett sådant
värde. Det manliga broderskapet är ett annat.
I »L’étranger», när kaféidkaren Céleste
vittnar till förmån för den av alla övergivne
Mersault och ger honom prov på sin
broderliga medkänsla, så noterar denne: »Det var
första gången i mitt liv som jag känt lust att
kyssa en man». De revolutionära erövrarna
i »Le mythe de Sisyphe» »känner bara en enda
lyx, och det är förhållandet till andra
människor. –Spända ansikten, hotat broderskap,
den starka och stumma vänskapen mellan
män — allt detta är verkliga rikekomar,
eftersom de är förgängliga». Och i »Lettres à un
ami allemand» hette det, att människorna
borde återvinna sin inbördes »solidaritet för
att dra i strid mot sitt upprörande öde».
Självuppoffringen, förmågan till försakelse till-
91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
