Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Seklens kultur i norskt landskap. I. Gudbrandsdalen. Av Jöran Mjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J ö r a n M j ö b e r g
Utsikt över Lillehammer
tiv. Det är i landskapet som det moderna
hämtar sina krafter ur det förgångna med
dess kulturhistoria och dess historiska
minnen, det är där som det nationella lever sitt
liv och formas och förändras genom varje
ny, skapande generation. Och ett av de allra
mest särpräglade, personliga och kulturellt
livaktiga landskapen ärGudbrandsdalen.
Gudbrandsdalen intar i många avseenden
en likartad plats i Norges kulturhistoria
som Dalarna i Sveriges. Det har namn av
landets hjärta, det bjuder på många
områden den rikast nyanserade folkkonsten
bland norska landskap, och det har ofta
visat prov på en fosterlandskänsla svarande
till den som Dalarnas folk givit uttryck för
i vår egen historia. Dess rikedom är så stor,
att Björnson liknat det vid »en
Fædrelands-sang med altfor månge vers». Vinje, som
flera gånger reste genom Gudbrandsdalen,
tyckte sig finna ett finare skick och ett
folkligare umgängessätt här än i andra
norska fjälldalar, och kvinnorna synes
honom fagrare och männen starkare . . .
Dessutom förefaller det honom i hus och mark
ligga någonting underligt gammalt som
påminner honom om sagastilen: »No Noregs
eldste dal eg rullar inn i, og Fjøll og Foss
fortelja gamle Minni.»
Gudbrandsdalen har liknats vid själva
pulsådern i Norges inre, och i
genomgångstrafiken i dalen har man sett orsaken till
folkets uppmärksamhet och mottaglighet. Det
nya möter här överallt det gamla. Målaren
Erik Werenskiold har en gång berättat om
hur han på 1880-talet reste i
Gudbrandsdalen för att göra teckningar till Asbjörnsen och
Moes folksagor. Han kom till Vågå långt uppe
i dalen, en av de socknar som rikast bevarar
det gamla, han fäste sig vid de stora
gårdarna i gammal stil, där husens antal kunde
gå ända upp mot fyrtio, han fann gårdar,
där gamla medeltida sagor spridde sitt
romantiska sken över husen, och han stån-
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
