Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Två prosadikter. Av Solveig Johs - Korsväg i hård kyla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två prosadikter
Av Solveig Johs
Korsväg i hård kyla
KANHÄNDA isig kyla är det
sista». Frödings dödsdikt följer mina tankar
och blir liksom symbolen för allt som
händer mig och det jag företar mig. Mitt rum
är kallt, ännu har man inte börjat elda
men jag vet att när elementen blir lite
varma kan jag ändå aldrig bli kvitt denna
frusenhet som kommer på nytt, på nytt inifrån.
Jo, kanske om jag far till de frusna vidderna
där kölden verkligen är så stark att man
blir varm i den. Hög, ren luft, den
nietz-scheanska alpluften. Ute i korridoren hörs
klockan, någon gäst ringer väl efter kaffe.
Klockan låter frostigt spröd och jag börjar
längta efter en stor kopp hett kaffe. Jag
får det, men icke i stor kopp. Den
ständiga önskan efter kaffe i stor kopp är väl
något slags förtvinat uttryck för en längtan
till en plats där jag äntligen kan vara mig
själv och ordna omkring mig med blått,
grönt och rött och inte alltid tvingas se
denna snusbruna, tvetydiga färg mitt
nuvarande hem är kringvärvt av. Värmen från
kaffet börjar ge vika igen och jag ser ut
genom fönstret för att kanske bli varm av
solen. Men solen är blekgul och himlen
knall-blå, allt tecken för kyla. — Jag måste gå
nu om jag ska hinna med båten.
Det är kallt att sitta på däck, helst som
jag går barbent för att spara strumpor, det
är kallt i däcksalongen, men varmare i
aktersalongen. Kaffe igen, jag stirrar i lite
papper för att verka upptagen och slippa
se ut över människorna som ser lite
undrande på mig. Och varför i Herrans namn
gör de det? Kan inte en kvinna ge sig ut
på skärgårdstur ensam en söndagsmorgon?
Vad ligger det för märkvärdigt i det? Men
jag har ju lätt för att uppförstora saker
och ting, de kanske tycker att jag ser bra
ut, tanken får mig att känna äckel över
mig själv. Jag önskar jag vore framme.
Utsikten intresserar mig inte längre, den
börjar bli för enformig. Söders röda klätterhus
och färgerna i Tivoli roade mig och den
enstaka vita röken från en liten ångare. Men
dessa gröna, enahanda stränder och dessa
isblå skvalpande vågor. Timmarna blir
långa och jag röker en cigarett, jag röker två
och stirrar på mina eldröda naglar. Vad
kommer lantfolket att tänka om dem? Det
blir alltid lite svårare att göra en
bekantskap när dessa naglar glänser ilsket i
ögonen. Men jag tänker att kan jag inte
tolereras med lacket går det heller inte utan.
Jag är verkligen inte så särskilt förtjust i
det, men det roar mig högeligen och
förresten är färgen het. Och allt som påminner
om hetta lockar mig. Kylan gör sig
märkbar, mina händer blir stela och
vax-vita som dödinghänder, men nu har solen
kommit och jag sätter mig där den lyser
starkast. Jag får ont i huvudet. Å, vilken
färd, vilken färd. Solen värmer upp min
kropp så den svullnar, men ini sitter kölden
som hårdnar. »Kanhända isig kyla är det
sista, omslingrade fördömdes hopp». Varför
plågar mig denna dikt i dag och varför
är den mig så nära, så sammansvuren?
Förklaringen finns, men jag vill möta
förkaringen först innan jag börjar tänka
på den.
8—Ord och Bild, 59:e årg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
